NY ADRESS!

Halv och hel version, med och utan video. Hur ensamt är det att vara tiger i dessa tider?

Imorgon försvinner 50-öringarna. Jag har en kvar. Begrava eller spara?

Oj, det blev liv i luckan till sist. Ordentligt till och med. Jääääääävlar i mig! Jag har kompenserat fruktöverdosen med vitt bröd. Kommer det här bli någon ond cirkel nu? Fortsättning följer. Eller vänta nu, tänker jag fortsätta skriva om det här? Nää.

Mitt kylskåp. Öl och tartex. Tragiskt men sant.

Frukost: Knäckemacka med tartex.
Lunch: Sallad och knäckemackor med margarin. Det finns ingen tartex.
Middag: Tre frallor med tartex.
Mellanmål: Många många morötter med tartex.

GI-diet, släng dig i väggen. Sedan jag upptäckte tartex finns det inte rum för annat än bröd i min diet. Mitt blod kommer snart vara så tjockt att man skulle kunna he det på tub. Som tartex.

Ikväll ska vi gå igenom bilens insida på teorin. Jag tröstar mig med tartexmackor, för någonting tråkigare kan jag inte tänka mig. Jävla biljävel. Men sedan, efter tre timmars biltjafs, ska jag åka hem till Alexander och skriva musik. Det blir hur bra som helst. Sedan tänker jag cykla hem och hetsäta tartexmackor. Tartex tartex tartex.

Ny kjol från Monki! Ljuvlig under hösten.

Jag knarkar frukt. Frukt är mitt heroin. Jag är fysiskt beroende av oroväckande mängder fibrer varje dag. Dumma jag åt vitt bröd i Stinas stuga. Det har inte varit mycket liv i luckan sedan dess. Så nu knarkar jag frukt. Ibland går det hela dagar utan att jag äter något annat. Jag hakar gärna upp mig på en specifik frukt också. I några månader nu har det varit nektariner. Snart kommer mandarinerna. Sen kommer apelsinerna. Sen kommer äpplena. Och sen varvar jag så där. Fruktknark.

På tal om knark, har jag berättat om killen som hamnade på en flygplats och insåg att han hade en haschkaka i fickan? Nu menar jag inte en haschbrownie eller något sådant. Jag menar en stor jävla bit hasch. Han åt upp den. Stoppade den i munnen, tuggade och svalde. Åh vad jag skrattade.

Jag behöver verkligen sova. Men jag kan inte. Jag är helt pigg. Piggare än en spigg. Pigg som attan. Jag kan inte sova, och jag vill sova. Jag vill sova. Njut, alla ni som kan sova. Sov! Jag vill också.

Jag hittade den här bilden på datorn. Vem är han, och varför har jag den här bilden? Han kan få ligga vaken här med mig om han vill.

Två gånger idag har mobilen ringt när jag har haft den i handen. Drrrrrr.

Jag är så irriterad att jag håller på att dö. Kanske är det så här vanliga kvinnor känner när de har PMS. Jag har aldrig lidit av PMS, jag har varit arg hela tiden istället. Men just nu är jag extra irriterad. Om någon säger emot mig eller tar i mig så skriker och slåss jag. Jag har inte kunnat sova eller äta ordentligt på flera dagar. Gårdagskvällen som skulle bli helig förstördes av en haltande man i Gammliaskogen och en bil som höll på att köra på mig.

Jag är arg. AHHHHHHHHHHHHH! Jag hade kunnat DÖ igår, och jag är förbannad.

Jag ser ett mönster i mitt dejtande. Av någon anledning blir jag alltid attraherad av långa killar med mörkt hår och blåa ögon. Ofta har de höga kindben och anses snarare som vackra än snygga. Jag gillar vackra män. Varför har jag fastnat i det här jävla mönstret? Kan ingen kort, blond och halvful kille få mig på fall? Varför kan det inte vara insidan som räknas? Är det dubbelmoral att vara blond men finna blondiner oattraktivare än mörka män? Nej, nu ska jag ta tag i det här.

Jag har minsann också varit brunett med blåa ögon.

Jag och katten Gustav har mer gemensamt än bara vår lasangefetisch och förkärlek till ta det lugnt. Vi hatar måndagar. Jag hatar idag.

Hur som helst, lite om min flytt. Det är planerat att dra till Oslo när jag har tagit körkort. Det blir jag, Maja och Anna-Karin som drar. Kvar här lämnar jag min älskade familj, många kära vänner och min fantastiska lägenhet. Men jag kommer säkert tillbaka någon gång. Bara inte nu. Jag måste tjäna pengar om jag ska kunna resa jorden runt, och i Sverige tjänar man inte tillräckligt bra helt enkelt. Bandet har upplösts också. Ja, det var här ni hörde det först. Och jag är både rädd och förväntansfull. Rädd för att jag flytten kommer innebära att jag inte lyckas med musiken. Förväntasfull för att jag ser fram emot alla minnen jag kommer få i Oslo. Rädd för att vi inte kommer hitta lägenhet. Förväntansfull på alla sjukt roliga saker som kommer ske i lägenheten om vi väl hittar en.

Efter att vi bott i Oslo länge nog att känna oss lite rika så tänkte jag mig en tågluff genom Europa, och sedan tågluffa Asien. Sedan blir det att bila genom USA och Australien, och åka motorcykel genom Afrika och Sydamerika. Troligtvis blir jag väl pank mellan varven, men jag kräver att upptäcka varenda hörn av den här världen innan jag försöker bli någonting vettigt. Jag tänker se allt.

Ni som vill ses innan jag drar; hör av er. Det lär väl bli lite mer än en månad kvar i den här hålan.

Igår frågade en kille på efterfesten om sanningen. Vilken sanning? Vilken som helst, svarade han. Då tittade jag mig runt i rummet, tänkte en stund. Sedan svarade jag att sanningen om västvärlden är att vi är alldeles för fixerade vid salt och peppar. Tänk på saken.

Gårdagen var dekadens. Och vi träffade klamydia på ben, herpes personifierad.

Igår träffade jag en hel del folk. Vissa var väldigt trevliga, vissa ville jag bara ge en dansk skalle. Bildbomb kommer när Anki har vaknat. Har ju en tendens att ninja hennes bilder.

Nu ska jag berätta om en sak för er. Igår skulle jag förklara för mina vänner vad en karatefylla är för någonting, och då kom jag på några vettiga definitioner av olika fyllor. Detta innebär inte på något sätt att jag uppmuntrar er att prova dessa. De kan vara farliga och leder ofta till prekära situationer.

Karatefylla. Du vet att alla ser dig - och du gillar det. Man rör sig ryckigt och spattigt, onormalt mycket och då gärna på okloka sätt. Som att hoppa från höga höjder, klättra upp på hustak och lyfta främlingar i rökrutan.
Ninjafylla. Du tror att ingen ser dig. Ofta rör man sig lite flytande. Du kan ta någon annans öl och hångla upp din bästis pojkvän på dansgolvet och tror att ingen kommer märka dig.
Lirarfyllan. Helst vill du ligga i en skön soffa och lyssna på grym musik samtidigt som du äter kebabtallrik och dricker folköl. Drömscenariot vore att ha någon annan skön lirare att ligga bredvid som äter falafelrulle så att ni får smaka av varandra och utbyta tankar om musikgenren.
Dängfyllan. Du vaknar på morgonen med en stämpel på handen, spya i håret och en främling i sängen. När du lyckas sätta dig upp inser du att det inte är ditt rum. Du kikar ut genom fönstret och inser att du inte har någon som helst aning om vart du är. Besvärad, skamsen och med gårdagens smink måste du gå förbi närmaste Statoil och fråga vilken stadsdel det rör sig om. Akut p-piller: check.

Det är så jag säger det. De intressantaste kvällarna är ju när man lyckas kombinera dessa fyllor med varandra. Man kanske börjar kvällen med en lirarfylla och förfestar med några andra sköna lirare. Sedan ninjar man sig till en karatefylla och vaknar i Hörnefors.

Om ni har några grymma exempel får ni gärna mejla mig så kan jag få fnissa lite. Min mejl är [email protected].



Där kan ni skymta mig i bakgrunden. Anki får vara frontfiguren för karatefylla. Hon är så jävla bra.

Den första tanken som susade genom huvudet denna morgon var inte en särskilt speciell tanke. Inte särskilt ovanlig heller. Helt enkelt att jag behövde vatten. Ökenmun. Den andra tanken som slog mig. Vart är jag någonstans? Och vem fan är det som skriker?

Dagen har jag spenderat med Stina i hennes stuga tillsammans med hennes fantastiska familj. Jag är övergödd som en välskött rabatt och ytterst välmående. Täfteå är vackert, ingen tvekan om saken. Tre tusen bullar senare sitter jag hemma i den välbekanta soffan och väntar på besked från Anna-Karin om hur kvällen ser ut.

Igår träffade jag mycket folk. Trevligt folk, nervöst folk, argt folk. Folk. Jag var också trevlig, nervös och arg. På samma gång ibland. Men mot slutet av kvällen var jag mest arg, så jag valet att emigrera till landsbygden var inte bara spontant. Det var nog rätt strategiskt också.

Jag blev:
1. Erbjuden 25000 kronor om jag ställer upp i Idol.
2. Förföljd av en stockholmare som inte lämnade oss ifred. Precis när jag trodde att jag skakat av mig honom stod jag och pratade med en bekant, som viskade att det står en man bakom mig. Jag vänder mig om, och där står han igen och bara tittar. Sluta med sånt och fatta hinten.
3. Fly förbannad på någon. Rättelse. Några.
4. Bjuden på irriterande mängder öl. Inte särskilt irriterande just då, men just nu.
5. Karatefull.

Jag blev också ninjad av två killar. Ivägburen alltså. Herrejistanes, det har varit ett händelserikt dygn. Nej, gott folk. Favorit i repris - ses i dimman!

är det kaffejakt.

Så vaknar man i Täfteå. Hur fan hamnade jag här? Vad hände igår? Vart är alla? Vem är bruden som sov bredvid mig i sängen? Vem är jag ens?

Fortsättning följer.

Jag tycker att det är väldigt trevligt att folk i alla åldrar kan njuta av min blogg. Verkligen! Det känns som att det passar mig. Jag är ju faktiskt både tolv och sexiotre på insidan. Men det blir någon form av kollision när jag får en förfrågan att lägga upp fler dagens outfit-bilder. För det strider mot mina principer, på något vis. Jag bryr mig ju inte om vad andra har på sig, varför skulle folk bry sig om hur jag klär mig?

Men jag tänkte kompromissa. Man får göra så. Jag lägger upp en halvbild med ointresserad min.



Jätteröda läppar mot en gråsvart utfitt. Det gillar jag.

Nu blir det fest. Robert fyller 20, och det ska firas med rosa champagne!

Idag är jag så fruktansvärt övertaggad att jag misstänker att det inte behövs någon öl. Nej, minsann. Där skämtade jag till det. Självklart blir det öl. Vad vore helg utan öl? Jag har alkoholtillstånd på fredagar och lördagar.

På Peace and Love 2009 drack en bekant till mig inte en droppe vatten under hela festivalen. Det var 50 grader varmt i tälten, solen gassade och han gjorde ingenting annat än att hinka i sig humlehaltig dryck. När han blev törstig köpte han cider. Det slutade inte så bra för honom. Han fick akut vätskebrist och resan hem tog nästan ett dygn då vi var tvungna att stanna varannan mil och svalka honom i närmaste sjö. Så att byta ut öl mot vatten är ju otänkbart. Tyvärr.

Idag fikade jag med Axel. Eller ja, vi gick på affärer och han höll i min väska när jag sprang och provade saker. Men jag kallade det fika på telefonen så att han skulle gå med på det. Så att han kunde hägra någonting trevligt att avsluta eftermiddagen med. Det slutade med att vi gick hem till mig och att han fick ett litet bröd som tack. En liten jävla fralla. Sen gick han hem. Tur att man har en bästa vän som tycker om mig ändå.

Ge mig helg. Nu. Att ligga ner och inte vara på väg någonstans. Att knäppa en öl. Få i sig veckodosen nikotin. Träffa folk. Ge mig helg.

Ibland tänker jag tipsa om lite musik som jag gillar. Jag gillar att sprida ordet om bra band och artister, så att fler får ta del.

Idag tänker jag tipsa om ett riktigt bra band. Eels. De har hängt med sedan högstadiet, och låter Saturday Morning har spelats minst en gång per dag i fem år. Perfekta pepplåten. I need some sleep är den ultimata "jag-kan-inte-sova-för-hjärnan-låter-som-en-trasig-hårddisk"-låten. Perfekta depplåten.

Eels rockar båda sidorna om skalan, så att säga.

En vän till mig sa idag att han skulle kunna tänka sig att sälja sex. Då skrattade jag rått och bet tillbaka. Han hade nämligen sagt att det är obekvämt att ta emot öl om någon bjuder på krogen. Vem är horig NU?



Kolla gänget förresten! Från vänster: Stina, Katja, Per, Julia Ö, Maja och jag. Wut.

Även om vi alla på något sätt strävar efter att vara unika så finns det helt oundvikliga vardagsproblem som drabbar oss alla, oavsett om vi är kända eller okända. Rika eller fattiga. Blonda eller brunetter. Anna Anka eller en sån som jag. Några vanliga exempel på denna typ av vardagsproblem är bland annat klassikern: Vart tar sockarna vägen i tvättstugan? För det försvinner alltid minst en strumpjävel per tvättillfälle. Eller när man glömt ett äppelskrutt någonstans och drabbas av helvetet på jorden; bananflugeinvasion. Typiska i-landsproblem hela västvärlden brottas med.

Igår kväll blev jag fly förbannad när jag kröp ner under täcket, då jag upptäckte att det hänt igen. Det förbannade jävliga fenomen som ingen kan ställa några frågor kring då det aldrig verkar finnas några svar. Hur i hela fridens namn kan det bli så mycket smulor i sängen? VARJE NATT?!

Jag är en renlig person! Jag städar, dammsuger och dammtorkar varje söndag. Jag går aldrig in med skor. Jag duschar när man ska duscha, och diskar när det finns disk. Inte äter jag i sängen heller. Jag är fräsh! Vartifrån kommer smulorna?! Jag klarar inte av det här. Någon sa att det är hud som flagnat. Någon sa att det är skräp från fötterna som sprider sig. Nej nej nej. Visst att man lossar hud, men det blir ju ändå inte till svarta småstenar. Och jag borstar alltid av fötterna ordentligt innan jag kryper ner i sängen.

Nu är det krig, smuljävlar.

Här har man taggat hela dagen, eftermiddagen och kvällen att få sluta ögonen och låta John Blund bryta sig in genom fönstret och våldföra sig på mig. Och vad händer? Ingenting! Jag kan inte somna!

Fy bubblan, John. Jag litade ju på dig.

Att man öppnar Aftonbladet.se och läser rubriken VALKAOSET. Det första som slår mig är: Vem fan har gjort vad med en val?!

Sedan slog det mig att Aftonbladets sensationsrubriker sällan brukar innefatta valar. Det handlar om Maud Olofssons missnöje angående valresultatet, Fredrik Reinfeldts glädjelösa leende från någon presskonferens och hur illa alla tycker om Mona Sahlin. Ja, Aftonbladet. Det är illa, men inte är det väl kaos. Kaos skulle jag kalla en zombieattack. Kan vi spara superlativen tills när zombierna kommer, tack?

Ge lite plats i media för miljön också. Jag skulle hellre läsa om valar än se Maudans missnöjda nuna en gång till. Ja - SD kom in i riksdagen och det är jättejättesämst. Kära Aftonbladet, har ni ens tänkt på valarna?!



Gud, man borde inte få blogga när man är så här trött. Internetkörkort, tack! Inte när du är trött eller onykter. Det slutar ändå bara med att du ritar valar i paint och skickar meddelanden till fel person på Facebook.

Det händer inte ofta att jag glömmer att uppdatera bloggen. Jag ber ödmjukast om ursäkt, men jag har haft en tokigt upptagen dag idag. För att väga upp det hela bjuder jag på en rolig bild.



Dagens nyheter:
1. Jag ska tydligen bli modell nu. Oojooj... Blev telefontrakasserad idag. Mer information dyker upp när jag pratat med arbetsgivarna och sånt. Tokigt men sant.
2. Min nya MP3-spelare dök upp idag. Just i detta nu fyller jag den till bredden med musik.
3. Jag försökte noppa ögonbrynen utan att titta.

Dagens dilemman:
1. Jag är visserligen på den undre skalan av normalvikt, men fortfarande en normalviktig tjej. Tänk om jag försöker dra på mig ett par byxor så att det väller över. Byxorna kanske spricker. Pinsamt. Det här kan sluta illa. Tur att jag har lite självdistans och kan skratta åt mina kärlekshandtag. För jag menar, jag njöt ju av chipsen när jag åt dem, så varför skämmas nu?
2. Går det att fylla ett flashminne till bredden? Jag menar... det tar ju ingen fysisk plats. Jävla språkjävel.
3. Jag försökte noppa ögonbrynen utan att titta.

Nu ska jag försöka plocka upp hårstråna från handfatet och klistra tillbaka allesammans med ögonfranslim. Nej, jag skämtade ju bara. Det vore ju jätteäckligt.

Någon kille som läser det här kanske har tänkt att ni skulle vilja pussa på mig någon gång. Det vet man ju aldrig. Men jag kan ju tala om för er att jag har konverterat och blivit gay. Hundra procent.

Nej, nu ljög jag. Kanske. Fy. Nä, jag ligger hemma och kollar på The L Word. Det är faktiskt strålande. Och Shane är kanske den snyggaste varelsen som vandrat på denna jord. Jävla hav som ligger mittemellan.

Soffkanten är nedsutten, men golvet är dammsuget. Kaffet är uppdrucket och Maja har gått. Nu ska jag sluta tröstäta och börja ta tag i saker. Nu ska jag faktiskt ha körlektion!

Jag får ganska ofta frågan hur min naturliga hårfärg ser ut. Här har ni.

Nu vill jag bli rik på min blogg. Och sponsrad. Idag känner jag för att bli sponsrad av Tartex. Kära Tartex, jag kan jättegärna skriva jättebra saker om ert företag om jag får lite pastej.

Idag är jag ful. Jag har blivit sjuk av sorg. Så idag ligger jag i soffan och har frossa/feber om vartannat. Eftersom jag aldrig har mat hemma tänker jag gå och köpa mig en vitaminkick på Ica Gourmet, nämligen deras fantastiska salladsbuffé. Plus en coca cola. Och kanske lösgodis. Och en påse chips. Och nybakade muffins. Här ska tröstätas.

Idag är jag som sagt ful, och jag blankvägrar att dokumentera mitt nuvarande tillstånd. Så ni får en bild från i fredags istället, när jag var frisk och redo för fest. Det hela började som ett försök att fotografera min frisyr som sedan spårade ur lite. Men ni får en dräglig en i alla fall. Mest bara för att om ni råkar möta mig på stan vill jag att ni ska komma ihåg att jag faktiskt inte ser ut som manglad köttfärs varje dag.



PS. Är det bara jag som skäms över att lägga upp bilder på mig som jag tagit själv? På precis det där viset. Kameran upp, vinkla ner och le. Jag skäms. Förlåt. DS.

Jimmie Åkesson vill förbjuda jazzmusik. Det är tydligen osvenskt med jazz. Jag vill förbjuda Jimmie Åkesson. Det är osvenskt med rasism.



Idag har jag SD-feber. Har inte kunnat sova på hela natten. Har bara vridit mig och gråtit över hur elaka människor kan vara. Jag vill inte bo i en värld där jag blir positivt särbehandlad för att jag råkade födas vit, blond, blåögd och bredhöftad.

Jag har tröstätit hela dagen. Nu sitter jag gråtmild och spyfärdig. Jag kommer kräkas ostbågar över hela radhuset om fel sida vinner.

Det ser ut som att min tunga är min läpp. Tänk om jag hade en sådan läpp? Vad jobbigt. Inte så kyssvänligt, kanske. Nu ska jag i alla fall ut och gå. Jag ska komma i form! Bort med sommarens ölmage, vinrumpa och tequilahöfter. Efter hetspromenaden tänker jag ta mig till Ersboda och rösta. Om bara Anki svarar i telefonen någon gång så lär vi ju mötas upp och kramas lite också.

Rösta rätt nu, kära vänner. Rösta rätt. Rösta för ett solidariskt Sverige.

Igår såg jag, Stina, Victoria och Emelie den fantastiska filmen "I rymden finns inga känslor". Jag skrattade och grät. Ibland samtidigt. Och jag brukar aldrig gapskratta när jag ser på film. Men den här gången hjälpte det inte att vara lite emotionellt avtrubbad, den var helt enkelt för rolig. Den filmen måste ni se.

Igår på bion åt jag karameller. Ni vet, sådana som skär upp munnen på er så att man börjar blöda. Mitt kaffe smakar blod.

Som Hanna så fint uttryckte sig i somras. Det är så här det känns att ha ett bra liv.

Guldkorn från gårdagen:

Anki visar mig en bild på en kille som jag varit lite för förtjust i lite för länge. Han är så snygg att jag tappar andan. Anki fnissar som en liten fjortonåring och säger glatt att jag borde ha den som bakgrundsbild.

Någon dag, någon dag kanske han är min så att jag får göra så. Tills dess tänker jag fortsätta fnissa som en fjortonåring med världens bästa Anki.

Folk drog hem med varandra igår. Idag ska det fikas med väninnorna och skvallra om vem som fick jackpot. Jag låter "OH SNAP!"-bilden på Joakim illustrera stämningen på dagens samtalsämnen.

Självklart finns det fler vimmelbilder, men jag vägrar blankt publicera dem. Jag ser vanställd ut.

Igår blev det lite stressigt. Först inflyttningsfest hos Anette som numera bor i en helt otrolig lägenhet vid sjukhuset. Större än radhuset jag växte upp i. Sedan bar det av till Oskar som hade utflyttningsfest, då han ska flytta till Stockholm och söka lyckan som fotograf. Så bar det av till Corona. Jag vet. Fy.

Jag är aldrig på Corona. Ärligt talat. Jag tycker att det är dyrt och otrevligt. Stämningslös köttmarknad. Men igår så tog jag mig i kragen och svalde fördomarna. Flickorna var fortfarande någon halvtimme bort, så jag plöjde mig fram till baren med Jocke och Adam. Min tanke var inte att dricka i berusningssyfte utan mer bara att dricka några öl på förfesten och att det skulle stanna där. Men Adam kom på den briljanta idén att köpa tre öl. Nästa runda skulle Jocke köpa. Och sista rundan köpte jag.

Jag tänkte ju prova på det här modet med att visa sin BH genom tröjan, och den syntes ju bara fint. Så finner jag mig själv, askalas, sitta och försöka förklara någonting om mina bröst för Jocke. Efter några öl sluddrar jag något oerhört även om jag inte är megadängfull.

Men det hela slutade alltså med att jag vandrar genom stan klockan fem på morgonen och försöker hitta hem. Så kommer det en kille springande bakom mig, och jag blev tamejfan vettskrämd och ökar takten. Så knackar han mig på axeln och ber om ursäkt för att han skrämt mig. Han hade sprungit ikapp mig för att tala om att han inte ville skrämma mig. Vi pratar om allt och inget en stund, innan vi skiljs åt i närheten av min lägenhet och jag stupar i säng klockan sex. Nu ligger jag här och sotar för mina misstag.

Igår var jag på Corona. Jag är inte riktigt redo att prata om det än, så ni får en gammal bild på mig istället.

Igår slutade min mobil ta emot samtal. För personer som försökte ringa mig lät det som att jag tryckte bort alla. I 48 timmar. Förlåt, alla kära. Så idag hade jag tusen miljoner samtal att ringa, och det blev lite panikartat en stund när jag insåg att jag har en inflyttningsfest och en utflyttningsfest att gå på. Men nu har jag fått ihop allt, verkar det som. Jag känner mig uppstyrd men flexibel. Bra kombination.

Nyss ringde älskade Julia från Skåne. Mobilen funkar igen, festen är uppstyrd och jag är nöjd. Äntligen.

Idag har vi Hemligaklubben på besök här. På skolan alltså. Hemligaklubben är som chokladcigaretter. De kommer hit när eleverna är för unga att komma in på deras klubb och indoktrinerar dem med odräglig dansmusik. När ungdomarna sedan är gamla nog för att festa på Rex så kommer de automatiskt att gå till Hemligaklubben, för att en liten röst viskar att det är välbekant och ett säkert kort.

Genialiskt, grabbar.

Finns det någonting värre än att få sendrag och sen inte lyckas reda ut vilket håll du ska sträcka dig för att det ska gå över?! AJ!

Vem har inte sjungit riktigt fel på en låt någon gång? Alltså riktigt fel. Riktigt riktigt riktigt fel. Det är lätt att det blir så, speciellt på 90-talsdängorna då man inte riktigt kunde engelska. Eller typ det snabba sticket i "Kom igen Lena" av Håkan Hellström. Man bara lallar på.

Saltmannen.se samlar dessa texter, och här har vi en video med landets mest felhörda text.

Igår var jag och såg Säkert! på releasefesten till hennes nya skiva Facit. När man kom in genom dörren fick man ett exemplar av skivan. Lyxigt värre, tycker jag. Dessvärre känner jag mig lite utanför resten av samhället just tack vare denna kvinna. Hon verkar ju så jävla sympatisk och fantastisk, har en fin bred dialekt och gjorde det bästa sommarpratet jag hört på år och dar. Varför tycker jag inte om hennes musik lika mycket som alla andra gör?

Två vänner diskuterade Annika igår. Är hon människa eller något annat, frågade de sig. Hon kan inte vara människa, hon är så fantastisk, utbrast de i kör. Vissa pratade till och med om att det inte var värt att skriva musik längre för att hon redan skapat perfektion. De vågade inte prata med henne därför att de alltså misstänker att hon är ett djur. Det är den enda slutsatsen jag kan dra eftersom jag inte tror på övernaturligheter.

Så, Annika. Jag tror inte att du är något djur och jag ber ödmjukast om ursäkt för att jag inte dyrkar dig. Du skriver trevliga låtar om otrevliga saker, och "Vi kommer att dö samtidigt" är riktigt svängig. Förlåt, Sverige.

Idag fick jag höra att jag sjunger som en turkos laserfjäril. I positiv bemärkelse, alltså. Helt fantastiskt egentligen med tanke på att den vackraste färgen i hela världen är just turkos. Den värsta färgen i hela världen är rosa. Egentligen inte färgen i sig, den kan vara rätt ljuvlig i rätt nyans. Mer vad rosa symboliserar. Flickigt. Kissie. Mjukisbyxor och fnitter. Jag pallar inte tjejkulturen runt just rosa. I ren protest har jag alltid undvikit rosa. Nu när jag är lite äldre och lite visare har jag börjat anamma färgen lite smått. Då och då skymtar man rosa naglar och rosa rouge tillexempel. Framsteg.

På bilden ovan har jag en av mina favoritklänningar på mig. Den är just turkos. Förresten är det en härlig bild tycker jag. Efterfest på ett tak i midnattssolen. Solen var uppe hela natten. Norrland, jag älskar dig.

Är det bara jag som längtar bort när det regnar? Jag längtar alltid bort. Inte som folk kanske tror, till soliga sandstränder och brunbrända ben. Jag längtar till min hemby Bygdsiljum. Att spendera en stund i tystnad, blicka ut över sjön med en kopp kaffe i handen och fundera litegrann. Det är så vackert där. Så vackert att det gör lite ont av saknad när jag tänker på hur annorlunda det låter när regnet slår emot det taket än här. Det är ett mer välkommet ljud där. Här blir man mest bara putt att man glömde paraplyet och att regnjackan är så ful. I stugköket spelar fashionabla regnponchos ingen roll.

Idag tittar jag ut genom kontorsfönstret på byggarbetarna i sina stora regnjackor. Jag hör traktorerna mullra, gruset skrapa och knastra under tyngden. Och jag längtar verkligen bara till en plats där jag får uppleva regnet.

Om ni inte har sett den än, så kolla in. Ta ställning nu på söndag.

Hoppas någon uppskattar mina musiktips och hittar lite nya favoriter. Det finns ju knappt någon skönare känsla än att hitta ett nytt band och med darrande fingrar knappa in bandnamnet på Spotify för att leta upp fler favoritlåtar.

Den här låten går varm på kontoret just nu.

Allting måste ju inte ha en poäng när man bloggar, så nu bjuder jag på någonting jag misstänker varit en minneslucka sedan mars.

Kommer ihåg Umeå Open 2010 när jag skulle se Maskinen live. Jag satt då tillsammans med ett amerikanskt band och hinkade humlehaltig dryck, de hade fått en jävla årsförbrukning ölbiljetter av festivalledningen och bestämde sig för att denna blondin förtjänade hälften av dem. Så vi skålade och hade det trevligt, och lyckades kommunicera trots att min tunga plötsligt verkade väga ett kilo och liksom mest hängde ut genom ena mungipan. Så kliver Maskinen på scenen, och börjar köra.

Så stannar amerikanerna upp och bara stirrar på scenen. Gapar. Tittar förbryllat på varandra. Jag har aldrig sett så lamslagna jänkare. De tycker ju för det mesta om att prata lika mycket som jag gör.
"Is this... hip hop?"

Maskinen och dessa amerikaner delade korrior och hade mötts på hotellet. Maskinen hade antagligen förklarat vilken typ av musik de spelade, och mina nyfunna vänner hade väl antagit att det skulle låta väldigt annorlunda. Våra bilder av hip hop var så funamentalt olika. Stackarna förstod ju ingenting. Jag kan väl inte säga att jag förstår så himla mycket av Maskinen heller, men jag kommer alltid skratta till minnet av dessa killars miner när jag förklarade varför den svenska hip hop-akten tycker att alla som inte dansar är våldtäktsmän. Typ som när jag försöker förstå varför alla verkar älska Justin Bieber. Total förvirring.

Annat kul som hände under kvällen/natten/morgonen:
- Jag blev bjuden på Minttu i bandets hotellkorridor av någon b-kändis som bytte groupie var tionde minut. Seriöst.
- Vi stannade på efterfest och tjuvade till oss gratis hotellfrukost.
- Klara satte bacon i näsan och fick en hel matsal att brista ut i skratt när hon försökte snyta ut det.
- Vi insåg efter frukosten att vi satt fyra vänsterhänta personer vid samma bord.
- Jag däckade på mitt eget golv klockan nio på morgonen efter världens roligaste kväll/natt/morgon.

Förresten, så här såg jag ut under Umeå Open. Tur att jag är äldre nu och har lugnat mig lite.

Busenkelt veganskt recept fullproppat av C-vitamin, järn och proteiner. Notera att jag är ensamboende och luspank, så allt är enkelt och billigt. Räcker heller inte laget runt om man inte multiplicerar mängden ingridienser med antalet personer.

Toves spenatgryta:
1 burk sojabönor, kikärtor eller annat gott
1 röd paprika
Valfri mängd djupfryst hackad spenat
en skvätt av Zetas raps- och linolja med citronsmak
salt och peppar

Tina spenaten i kastrullen, så mycket du känner att du vill ha. Smaksätt med salt, peppar och citronoljan. Tillsätt bönorna och låt puttra en stund. Skiva sedan paprikan och lägg upp det lite fint. Kan med fördel serveras med matvete eller bulgur.

Röd paprika är väldigt rik på C-vitamin, vilket hjälper kroppen att ta upp järnet i spenaten. Använd aldrig mjölkprodukter i matlagningen tillsammans med spenat då detta försämrar upptaget av järn. Så drick vatten till, och njut! Smaskens. Går på kanske sju minuter att tillaga.

Foto: Fredrik Ceved Karlsson

Jag skulle kunna vara argbiggan Gudruns dotter. Kolla blicken. Intensiv, förbannad och manshatande. Hon är ju förresten en av landets absolut vassaste kvinnor, så det är väl ett-noll i matchen Tove vs patriarkatet.

Om det är någonting som kan göra mig upprörd så är det fan vimmelbilder. Några av mina problem med fenomenet:
1. De talar aldrig om varifrån de kommer, så om du inte sedan tidigare känner igen fotografen kan det lika gärna vara Finest.se som är ute och fångar fyllon på bild. Det vill man inte, säger jag utifrån egen erfarenhet. Den fulaste vimmelbilden på mig genom alla tider, och den ligger på Stureplansfolkets internetbaserade fristad... Suck.
2. Eftersom du inte vet varifrån de kommer kan de lika gärna dyka upp i papperstidningen. Snacka om att man sätter kaffet i halsen en måndagsmorgon när man ser sin vindögda nuna i tryck på framsidan av någon lokalblaska.
3. Alla andra lyckas ju alltid se så oförskämt fräscha ut. Aldrig jag. Antingen ser jag arg, pilsk eller förvirrad ut. Oftast är man väl någon härlig kombination av dessa som bara tequliarace och gratisöl kan åstadkomma. Men på bild ser man ju helst bara jävligt sval och nonchalant ut.

Kollegornas kommentarer: Tove, du är så vit att du skulle kunna vara ett lakan.

Lång dag. Många långa dagar senaste veckorna. Nu vill jag bara däcka i sängen och glömma allt vad körkort, vikthets, cigarettabstinens, ensampromenader och valdebatter heter. Jag vill bara lyssna på den här låten i några år.



Någon dag ska jag göra en Spotifylista till er med min höstmusik. Men tills dess kan jag bara tipsa om Counting Crows och Mumford and Sons.

Om ni trycker här kommer ni få se något som jag tycker är allt bra lustigt. Smakprov kommer här!



Rolf Lassgård och Mona Sahlin (S).

Det mest uttjatade ämnet år tjugohundratio. Här har ni en bloggare om inte orkar skriva något fyndigt om valet. Jag är uppfostrad med att det är oartigt att prata politik, och egentligen vill jag väl inte att min musik eller mitt jobb ska sammankopplas med min politiska åsikt. Allt jag kan säga är att jag har en. Och jag har varit orubblig sedan jag var femton år.

En annan sak jag kan säga är att jag avskyr SD och deras vidriga hatiska politik. Jag är uppvuxen på Ersboda, ett mångkulturellt Mecka och majoriteten av allt hemskt som hände mig där var det vanliga vitingar som orsakade. Inte är jag förstörd av att ha vuxit upp bland tusen etniciteter. Jag skulle snarare säga att det utvecklat mig något otroligt. Med en pappa som jobbar som berättare är jag dömd att älska landets bortglömda kulturarv - men fan ta rasisterna som försöker använda sig av vår vackra folkmusik i sin propaganda.

När musiken har tystnat och lamporna blinkar till för att sedan tändas är det dags att gå till garderoben. Ställa sig i kö för att hämta ut jackan man precis börjat behöva efter sommarens ljumma kvällar. I garderobskön gäller inga regler. Man trycker sig långsamt förbi sällskap efter sällskap för att spara någon minut av köande. Vad ska man göra med den minuten egentligen?

Ute står en klunga med efterfestsdjur. En av många arter som håller till i Umeås klubbdjungel. De har rökt upp sina sista cigaretter, glömt påsen med öl som de gömde i en buske innan de gick in och är nu på jakt efter kött. Gärna lammkött. Kanske har de spanat på dig hela kvällen. Legat lågt. Iakttagit dina rörelsemönster för att på bästa sätt fånga dig. Nu, tio öl senare, vågar de sig äntligen fram med det där självförtroendet bara en dängfylla kan ge. Nu börjar parningsdansen. De frågar om man har cigg. Man svarar nej. De frågar om man vill efterfesta. Man svarar nej. De frågar om man vill fyllekäka. Man svarar nej. De säger att de gärna betalar svarttaxi till Statoil och köper cigg, för att sedan ta med dig till Max och bjuda på mat. Sedan ska alla hem till Steffe för att röka gräs, och du är varmt välkommen. Väldigt varmt välkommen. Så varmt välkommen att vi bjuder på hela kalaset. Om du bara hoppar in i bilen. Nej. När man vänligt men bestämt bara går därifrån så kastar de sig på nästa aningslösa jänta. Hon som står näst i rang.

Efterfestsdjuren är ofta inte farliga. Mest bara obehagliga att stöta på när du är nyktrare än vad dom är. Vilket förreten inte är så svårt att vara. Om du nu, mot bättre vetande, skulle bestämma dig för att detta är en bra idé: Ta med egna kondomer. För trots att de alltid bjuder på allt, verkar ha skitmycket pengar och vara beredd att ge dig allt de äger och har så råkar de aldrig vara förberedda på att någon faktiskt ska nappa.

Kvällen började med att jag fick en något otippad men välkommen inbjudan till en hemmafest på Berghem. Jag styrde snabbt om den fest som egentligen var planerad att äga rum i min lilla etta till hemmafesten hos Niklas istället. Det var mycket trevligt folk, och i festsnurret glömde jag totalt bort att jag inte ätit middag. Det slutar ju aldrig bra. Men vi ölade glatt i vimlet innan jag och Per lämnade taxitöntarna och trampade hela vägen till Rex.

Väl inne får jag ett paniksamtal från en anonym vän som lyxat med taxi. Vännen gnäller något oerhört över den enorma kö som bildats på de tio sekunder jag hunnit vara inne. Jag tittar ut över kön. Det är kanske tio personer framför mitt sällskap. Vännen gnäller vidare om att det är skandal och att jag borde ta kontakt med mina vänner som styr klubben. Jag suckar tungt, säger åt vännen att lugna sig. De kom in typ femton sekunder senare, och vissa såg lite bittra ut över att jag inte försökt ta kontakt med arrangörerna. Helt seriöst? Det var det divigaste jag har hört från någon som känner någon som känner någon som styr klubben.

Väl inne köper vi öl, ramlar på dansgolvet och blir grindade av ynglingar. Vi går vilse på toaletten, tappar bort varandra och vimlar. Kramar främlingar, skakar händer och dansar hejvilt mellan varven. Plötsligt stänger någon av musiken och kvällen är över. Jag vinglar på skakiga ben mot utgången, där Robert fick spela pojkvän för att jag skulle komma undan killen som följt efter mig under kvällen. Robert var jätteduktig på att spela pojkvän.

Väl hemma satte jag på spisen för att koka lite soppa till det stelfrusna fyllo som jag råkat bli. Istället däckar jag i min lilla lilla soffa, och vaknar senare av att telefonen ringer med en inbjudan. Vidare på nya äventyr, tänker jag dimmigt medan jag tar på mig skorna. Någonting varmt rinner ner för spisen. Soppa. Jag stänger av spisen och går för att släcka sänglampan. Det nästa som händer är att jag vaknar vid tolvsnåret i pyjamas med skorna på.

Fan vad jag gillar att vara ung. Eftersom Rex inte lagt upp sina vimmelbilder från gårdagen än så får ni här en bild på världens bästa hundras istället.

Mmmmmmmmmm!

Jag tror att jag var råhungrig när jag sov. Jag drömde nämligen bland annat att jag och bloggerskan Foki (som jag för fan inte ens känner) rånade Ica och åt en jädrans massa chips.

Det här bör ni verkligen läsa. Det är en väldigt seriös uppmaning.

Ni har säkert också varit med om det någon gång. Det tror jag att alla har. Även de mest inbitna ateister har någon gång undrat om det finns något högre väsen. Kanske har man druckit en kopp te och bara filosoferat. Kanske tror man sig ha sett en ängel. Kanske var man med om något så oerhört osannolikt att man ärligt måste ta sig en funderare på vem fan som planerar ditt liv. Idag var jag med om en händelse som fick mig att fundera över Gud. Nu ska jag berätta om min upplevelse. This is my story.

Jag har byxor på mig kanske en gång i kvartalet när det inte är minusgrader ute. Byxor är för mig lite som vinterdäck, 1 december till 31 mars. Förut hade jag stuprörsjeans dygnet runt, tamejfan till och med när jag sov. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle från nian till tvåan på gymnasiet då jag inte hade stuprörsjeans. Mitt extra lager hud, mitt skydd och ett tydligt statement: Jag är rock och mina byxor håller med. Sedan upptäckte jag klänningen. Denna ljuva fristad med inbyggd aircondition. Sedan dess har jag tusan bara byxor när jag är bakfull eller jättekall.

Idag är jag bakfull. (Mer om det senare.) Och när jag ska släpa mig ut ur lägenheten för att ta mig till stan så tänkte jag bara att byxor skulle passa dagens skitväder. Så jag kikar in i garderoben och tittar på högen med byxor och sliter åt mig mitt favoritpar, ett par ljusa Cheap Monday som smiter åt på precis rätt ställen för att framhäva timglasformen jag av någon anledning ärvt av någon. Mamma var ju en pinne, vad hände? Åter till berättelsen. Byxorna satt bra. Byxorna som jag dessutom fått helt gratis. Inte så pjåkigt, tänker jag nöjt när jag speglar mig. Så sätter jag mig nöjt i soffan för att avsluta min kopp kaffe, och ritsch. Byxorna spricker. Hela högra benet bara gled av.

Gud, finns du? Jävlas du med mig? Är du dum i huvudet? Har du ett huvud? Tog du livet av mina favoritbyxor bara för att få mig att tvivla på allt gott i världen? Enligt min teori är du en jävligt sur äldre man utan vänner som spelar The Sims och jag råkar vara en karaktär som du bara inte gillar idag, så du driver med mig för att göra min lysande mätare över huvudet helt röd. Nu är den fan bra nära. Pucko.

Ödets jävla ironi. Grattis, här har ni lite hud. Och trosor. Och byxor. Vila i frid.

Förlåt att jag inläggsbombar er idag, men Alexander klippte ihop en liten film från när vi satt i studion.

Aftonbladet har gjort det igen.

Förra året var jag med på en jättetrevlig konsert, som blev så populär att vi fick köra den en vända till. Det var en salig blandning människor som spelade alla typer av musik. Jag sjöng "Lately" av Stevie Wonder och "Life on Mars" av David Bowie. Vi hann repa tillsammans en gång, jag kom direkt från jobbet och hann bara byta om. Såg inte riktigt klok ut och hade en halv minut på mig att sjunga upp och äta middag. Så det var kanske inte den bästa konserten sett ur musikalisk synpunkt. Men det var så himla trevligt att jag tänkte lägga upp klippen i alla fall, mest bara för att hedra initiativet taget av Svante Lindroth. Så, nu bjuder jag på mig själv. Det var någon som sa att jag borde göra det. Så nu gör jag det.

Ibland misstänker jag att jag är en magnet. En magnet som drar till mig konstiga människor, som av någon anledning dumpar sina konstigheter på mig. Säger konstiga saker, gör konstiga saker som jag alltid försöker beskriva i efterhand men det blir aldrig riktigt lika kul. Det brukar hända mina vänner också. Här tänkte jag vidarebefodra dessa konstigheter, en efter en. Man behöver kanske inte alltid skratta högt, men bra anekdoter är någonting man alltid kan bära med sig.

Vi börjar med en händelse som inträffade en gång för länge sedan. Det var först under gymnasiet som min vän kände sig redo att berätta vad hon faktiskt hade gjort. Det var så skamligt. Och otroligt underhållande.
Min vän, låt oss kalla henne Qwerty, var på stan och hade det trevligt. Plötsligt kände Qwerty ett behov av att uppsöka damernas, och insåg snabbt att hon inte skulle hinna hem utan behövde gå på en offentlig toalett. Så hon letar upp första bästa olåsta dörr och slinker in. Det hon möttes av var inte riktigt vad Qwerty väntat sig. På toaletten sitter nämligen en liten vettskrämd pojke och gör sitt. Ett ögonblick står hon som fastfrusen, stirrar på den lilla pojken som förskräckt stirrar tillbaka. Högljutt ursäktandes backar hon ut från toaletten, och innan hon i ren panik stänger dörren lyckas hon med konststycket att släcka lampan. En reflex de flesta av oss har, att vi släcker lampan när vi uträttat våra behov och lämnar inrättningen. Nu var det ju dock så att pojken satt kvar och inte alls var klar. Så hon släcker lampan, drämmer igen dörren och stormar därifrån. Först någon minut senare slår det henne att hon lämnade en liten chockad pojke i bäcksvart mörker på en offentlig toalett. Fan.

Heja Qwerty. Så många gånger denna historia har fått mig att dra på smilbanden.

Det finns ingenting som helar dig lika bra som en god natts sömn. Synd bara att jag sover så himla dåligt. Men ikväll blir Hemligaklubben självklart legendariskt.

Alltså, för mig är detta en fredagssjälvklarhet. Det är min frihetslåt. När jag klev ut från mitt gamla jobb, ett jobb jag verkligen avskydde, på fredagseftermiddagarna tryckte jag alltid igång den här låten och njöt av tanken på helg. Fredag, gott folk!

Jag vet att jag borde träna upp rösten efter förkylningen. Jag vet att det skulle ta några veckor att träna tillbaka allt. Jag vet att det inte är särskilt lång tid och att jag är otroligt lat som inte gör någonting. Jag vet att jag borde ta mig tid att skriva musik så att jag kan få starta detta efterlängtade samarbete på riktigt. Jag vet att jag borde läsa körteori och övningsköra. Jag vet att jag borde ringa kompisarna och fika. Jag vet att jag borde försöka träna. Jag vet att jag borde gå och handla, städa, diska, duscha. Jag vet, jag vet.

Och ändå ligger jag här, däckad i soffan. Däckad efter en vecka av att inte få sitta ner en sekund. Däckad av all förändring, däckad av alla förväntningar. Här ligger jag och längtar efter att klockan ska slå tio så att jag kan få gå och lägga mig. För imorgon blir en bra dag. Imorgon ska jag möta upp mina kära vänner och slå klackarna i taket. Festa vardagsdjävulen ur kroppen.

Samtliga bilder snattade från Anna-Karin.

Min kompis Alexander, den snabba jävlen till höger, bloggar här. Visst är bloggen obehagligt snygg? Nästan så det pirrar lite i magen. Nästan.

Jag lämnade ett jobb som diskare på en finkrog inne i stan för att söka lyckan som kommunanställd. Vips träffade jag nytt folk. Däribland en grabb som har gått och blivit en fin vän. Ikväll spelade vi in musik tillsammans. Det kommer bli vackert och kommer garanterat krossa minst ett hjärta. Så bra det blev alltsammans.

Ny frisyr, gammal tatuering. Jag är otroligt nöjd med båda.

Idol var ju inte alls kul ikväll. Det var bara en tondöv stackare utan självinsikt som ställde sig och sjöng rakt ur hjärtat. Fan. Jag skulle lätt ställa mig där om jag fick en kram av Anders Bagge. Lätt. Det skulle vara värt att inte skratta åt Andreas botox-panna. Har ni sett när den killen ler? Det rör sig inte söder om ögonbrynen! Livsfarligt. Kolla när stackaren ler!



Andreas var säkert jättesöt när han hade glädje i ögonen. Stackarn ser ut som en genmanipulerad skalad potatis.

Förresten, imorgon ska jag spela in musik med Sveriges just nu bästa producent. Han heter inte Andreas Carlsson och han formligen spritter av energi och sånt bra.

Jag kan stolt(?) säga att det är jag som medverkar.

 

Credits:

Alexander Juneblad - Klippare, filmare, regissör, ljudtekniker

Stina Skoglöf - Medregissör och skohållare

Förnedring.

Nu börjar uttagningarna till Idol sändas. Höstens bästa TV-vecka! Låt oss ladda upp med den bästa deltagaren genom tiderna.



Jag avskyr fredagsfinalerna, men själva uttagningarna är ju makalösa. Jag brukar köpa en påse godis, lite läsk och spendera kvällen framför TVn. Jag vägrar se på Idol med vänner och bekanta, det är en ensamsyssla för mig. Då kommer de ju förstå hur elak jag egentligen är. För... jag erkänner. Ibland skrattar jag ju faktiskt åt människorna utan självinsikt.

FÖRLÅT

Aftonbladet har väl aldrig varit den mest litterärt stimulerande blaskan i kioskhyllan, men ordet favoritsovstilar stack lite extra mycket i ögonen på mig. Att hitta på ord har väl alltid varit en hobby men kom igen... Jag skulle aldrig ta betalt för att skriva en text där jag använder dem seriöst. Det svenska språket dör, och jag tynar bort av trötthet. Kanske har det med min favoritsovstil att göra. Min favoritsovstil kanske inte ger mig tillräckligt med sömn.

I artikeln om favoritsovstilar, som ni hittar här, insåg jag att min favoritsovstil är en himla mix av allihop. Jag tycker om att sova till klockans högljudda tickande, utstöter små nibblande ljud, somnar sent och kliver upp tidigt. Sedan blir jag alltid less på att sova sked efter någon timme och knuffar medsovaren till fotändan. Kära aftonbladet.se, hur kommer sig detta och hur ska jag någonsin lyckas locka till mig en partner nu?

Och ja, jag förstår väl egentligen att det är rätt logiskt att de kallar det för favoritsovstilar. Det finns ju inget bättre ord än favoritsovstilar för att beskriva fenomenet egentligen. Egentligen ville jag nog mest bara ha en ursäkt till att skriva favoritsovstilar inklusive diverse olika böjningar nio gånger.

Katten Gustav hatar måndagsmornar. Det gör inte jag. Jag flyger liksom upp av någon hejdundrande adrenalinkick som ibland håller i sig till tisdag kväll. Vaknar aldrig riktigt till. Värsta morgonen att vakna är ju onsdag. Mitt i veckan. Slitigt.

Nu sitter jag här och äter min goda frulle och njuter av höstljuset därute. Snart ska jag dra mig till kontoret för att leka lite mer TV-spel och sedan blir det körskolan. Närmar mig körkortet! Och om ni trycker här kan ni höra en liten rolig intervju med Trainspotters där de pratar om sin nya skiva Dirty North.

Hör av mig när jag har vaknat. Just nu är jag en kopia av ett fax av en människa. Tut tut!

Läsarstatistiken klättrar stadigt uppåt. Härliga tider! Är alltid kul att få respons på det man gör. Skulle ju kännas lite tragiskt att skriva här om ingen läste. Så jag tycker nog himla mycket om er.

Förresten, idag tröstar jag min framtidsångest med barnfilm. Nostalgitrippar fungerar bättre än tequilashots - absolut ingen baksmälla överhuvudtaget. Hade man bara fattat det när man var fjorton hade man kanske aldrig blivit festberoende till att börja med, utan stannat framför Bollibompa och levt lycklig. Men vad vet jag? Jag tog den balla vägen. Äh. Snart ska jag ta tag i framtiden. Imorgon.

Nu har jag lagt till en liten kontakta mig-knapp där till höger. Ibland vill man ju inte skriva en offentlig kommentar, tänkte jag.

För att kickstarta er fantasti med vad man kan skicka till denna mejl så har jag ritat en liten bild i paint. Det tog exakt femton sekunder att öppna paint, rita den och spara filen som JPG-fil.

Igår styrde vi våra nyktra näsor till Scharinska och Klubb Zoo. Vi möttes av en gigantisk (!!!) kö, men vi suckade bara och gick snällt för att ställa oss längst bak i ledet. Fan, man borde varit slampigare i ungdomen och fixat lite kontakter.

Det är verkligen inte kul att festa när det är så mycket folk. Speciellt inte om man som Amanda blev armbågad i ögat. Vad är det med tjejer på krogen egentligen? Det är aldrig killar som armbågar sig fram och trycker cigaretter mot armen på mig i rökrutan. Det är tjejer. Vad hände med att be om ursäkt när man stöter till någon? Vad hände med att vara snäll? Världens mest underskattade egenskap. Suck. Visst, jag låter som en gnällig tant men om en person jag aldrig varit otrevlig mot bara knuffar mig så vill jag bara slå henne med handväskan och skrika "Jag förbannar den dagen du föddes, din jämarns ragata!".

Gårdagens bästa var absolut att träffa Anna-Karin, Amanda och Hanna hemma hos mig och prata om viktiga saker i några timmar. Det är skönt att hitta lite nya bekantskaper nu när de gamla flyttat. Vilka brudar!
Gårdagens sämsta var killen som grindade mig på dansgolvet. Direktimporterad från Stureplan. Säkert två meter lång och jävligt muskulös, lite skräckinjagande. Han var säkert jävligt snabb också, hans hår låg väldigt slätt mot huvudet. Jag och Amanda stod på dansgolvet och vildade till 50-talshits, och plötsligt ser jag hur han pekar på mig. Hans kompisar nickar och går på Amanda istället. Så känner jag hur denna skjortbeklädda Hulk mosar sig emot mig och tar på min höft. Räddare än Nasse grabbar jag tag i Amanda och springer. Jag får fortfarande hurven när jag tänker på hans gigantiska kropp som pressar sig emot min baksida. Amanda skrattade. Då gjorde jag det också.

Bra kväll. Mycket bra kväll.

Här har ni förresten en bild på gårdagens utstyrsel!

Nu tänkte jag såhär. Någon av er som läser kanske inte egentligen känner mig, och kanske därför inte vet att jag tänker spendera mitt liv med att spela och skriva musik. Så nu ska jag helt skamlöst bara lägga upp lite musik där jag är med. Vi börjar med lite hiphop. Jag är väl inget fan av genren egentligen, men jag blev tillfrågad och tackade självklart ja. Tjejen där i början, ni vet? Det är jag i musikaltappning.





Trainspotters är några riktigt fina grabbar som har släppt en riktigt skön skiva, "Dirty North". Ni kan tanka hem den här. Jag är med en del, och det känns jävligt bra. Min kära vän Alexander (Academics) producerar skivan, och han är rysligt duktig.

Lita på att ni får höra mer i sinom tid, av både mig och grabbarna. Kanske tillsammans. Har lite hemliga planer.

Man vaknar i sin lilla bubbla, och allt man kan tänka på är vatten och mat. Två resorb och en värktablett fort som attan. Man är torr i munnen, lägenheten är en bastu och man förbannar sig själv för att man inte städade upp förfesten innan man drog igår. Helst av allt vill jag bara ringa någon och tvinga dem att köpa mat till mig. Alltid samma beställning: En stor påse nötter, nektariner och coca cola. Försiktigt kikar man på mobilen. Tre missade samtal och några nya sms från vännerna som alla dragit åt olika håll under kvällens lopp. Sakta men säkert kommer allting tillbaka till dig. Ett förfärligt behov av att skicka ett mass-sms till alla som var med under kvällen och skriva ordagrant: "Tack för igår. Och förlåt för igår."

Ett litet sms som talar om att jag lever, sen sätter jag mig på Facebook. I detta nu chattar jag med Maja, och inser vikten av vad jag egentligen gjorde igår. Den är fjäderlätt. Ingenting. Det jag gjorde igår gör alla andra hela tiden. Men en liten tanke slår mig ändå. Tänk om det är kört nu? Att min impulsiva handling förstörde något som kunnat bli något bättre.

Om ni inte förstår, ursäkta min virrighet. Men tamejfan, det är lördag. Ingenting behöver vara logiskt på helgen.

Dagens "gå-ut-och-skaffa-käk"-outfit blev förresten inte lika diskret som jag önskar att den blivit. Jag tror att det är mitt undermedvetna som vill straffa mig genom att låta mig synas på tusen meters avstånd. Även i mörker.

Nej, det har jag inte. Jag vet inte varför det är fläckigt, men jag städar det ibland.

När man gör pinsamma pubertala saker på fyllan så känns de nästan alltid som en bra idé. Det är bara ibland man lyckas stoppa sig INNAN man gjort bort sig. Det är oftast dagen efter, när baksmällan är som allra mest påtaglig som man också drabbas av en gastkramande ångest över gårdagens urartade eskapader. Man kanske hånglade upp en kille för att få en cigarett. Man kanske glömde titta efter var man cyklade och rusade in i en blomlåda. Man kanske välte på dansgolvet och knockade omkull en kille man tycker är jävligt söt. Man kanske försöker få gratisöl av bartendern som bara surt konstaterade att systemet inte riktigt fungerar så. Man kanske tjatar på en kille att få följa med honom hem, även om han verkligen inte verkar särskilt sugen.
Allt det här har hänt mig och mina vänner på en vecka. Ärligt talat tycker jag att det är helt fantastiskt, när det inte händer mig vill säga. Denna ljuva soliga morgon fann jag mig själv med den där klumpen i magen. Världens sämsta namn- och ansiktsminne plus åtskilliga enheter alkohol är alltid lika med kattttttastrof.

Jag tror att det fungerar såhär: På fyllan är vi alla oss själva, fast gånger hundra. Jag blir alltså Tovex100. Det jag kanske tänkt någon gång att jag skulle vilja prova men inte kan för att det vore pinsamt verkar plötsligt som en bra idé när man är lite rund under fötterna, just därför att du är hundra gånger mer taggad. För alla blyga människor där ute måste detta vara helt fantastiskt. Att äntligen våga ta kontakt! Och för mig som aldrig haft en gnutta blyghet i kroppen är detta också rätt fantastiskt. Helt plötsligt blir jag hundra gånger mer peppad än vad jag alltid är.

Slutsats: Alkohol är ett gift och en jävla fälla som du i största möjliga mån ska undvika att falla i. Men unna dig själv någon gång då och då att fastna i fällan riktigt ordentligt. För vem tycker inte att det är helt fantastiskt att under söndagsfikat höra sina vänner berätta om helgens bravader?

Pssst. Idag brände jag upp en sån här.

Man ska ha traditioner. Jag har skapat en helt egen. När JAG, inte SMHI, anser att vi bytt årstid, tar jag mig en öl på balkongen och firar framtiden. Idag firade jag in hösten.

Ikväll tänkte jag göra Rex osäkert. Jag tycker att du ska plocka fram festpeppen och följa med mig dit.

Här sitter vi och snörvlar. Är det förkylningen eller notisen i DN som rämnade den hårda fasaden?

När jag berättar för folk att jag skriver mina egna låtar och hoppas på att någon dag slå igenom som sångerska finns det två frågor som är vanligare än andra.
1. Kommer du ställa upp i Idol?
2. Hur fan skriver man musik egentligen?

Svaret på ettan är lätt. Nej. Blankt nej. Aldrig aldrig aldrig i mitt jävla liv. Jag tror inte på den typen av berömmelse. Att komma från ingenstans, bli utkastad i rampljuset och bortglömd ett år senare när nästa gäng gör entré på scenen. Nej. Jag tror på att skaffa sig erfarenheter och kontakter genom att kämpa på riktigt.
Nummer två är mer intressant, för den är så individuell. Många har ju bilden av en plågad stackare som sitter med en gitarr i solnedgången och gråtsjunger fram någon sorglig text om hjärtesorg och lidande. Riktigt så går det inte till, inte för mig i alla fall. Jag kan sitta vart som helst. På bussen, på körteorilektionerna, på jobbet. Plötsligt så ser eller hör jag någonting som får mig att känna någonting och det måste jag skriva en låt om. Jag är uppe i sexhundranågonting. Mycket musik, alltså. Numera skriver jag utan instrument. Jag tycker att melodierna blir mycket mer spännande när man bygger utan komp. Jag spelar in det på mobilen eller på datorn för att minnas, och sedan författar jag en text. Jag vet inte varför jag kan det här. Det kommer bara naturligt. Det bara måste ut. Lite som när man ätit en hel påse torkade aprikoser och känner hur det börjar röra sig i magen, ungefär.

Någon dag ska jag lägga ut någonting som ni får höra. Jag har nämligen någonting trevligt på gång tillsammans med min absoluta favoritproducent, som även råkar vara en kär vän till mig. Någonting säger mig att det kommer bli mäktigt.

Det var någon som frågade mig någon gång i nian vad jag hade för morgonrutiner. Min rutin var då att vakna för sent, skippa frukosten, slita på sig för tajta byxor och någon bandtischa för att sedan kuta till bussen utan varken väska eller plånka. Jag tror att jag har vuxit upp lite.
Nu har jag en väldigt utstuderad morgonrutin. Jag vaknar av att mobilen börjar spela tjutrock, spenderar tio sekunder med att hata min tillvaro och försöka somna om. Eftersom jag har lagt väckarklockan på andra sidan lägenheten blir jag upptvingad för att stänga av skränet, och sen är det självklart totalförbud att kasta sig tillbaka i sägen. Då är det ju kört. Så jag förbannar allt och alla samtidigt som jag trycker igång datorn och går för att koka kaffe. Sedan slår jag på TVn medan kaffet kokar och jag sminkar mig. Sedan lagar jag frukost samtidigt som jag lyssnar på ljudet av TVn och häller upp kaffet. Det är först när jag fått i mig koffeinet som jag faktiskt slutar sura och vaknar till. Sedan sitter jag i sängen och äter samtidigt som jag kollar Facebook, läser favoritbloggarna och smuttar på kaffet.

För några år sedan skulle jag ha kallat en människa med dessa rutiner tråkig och förutsägbar. Jag skulle ha tryckt MP3-lurarna i öronen, lyssnat på skränig rock och kedjerökt i Midgårdsskolans rökruta istället för att gå på lektionerna. Jag skulle ha gått runt i stan på mina pinniga ben och druckit kaffe med alla andra coola typer och förbannat alla tråkiga jävla töntar med rutiner.
Här sitter jag och är otroligt nöjd med att vara några år äldre.



2006

---

Jävla jobbarkompisar som inte kommer till jobbet. Här sitter jag helt solo och suktar efter sällskap. Men men, jag får väl ta och ladda upp lite bilder från tisdagens kräftskiva istället. Bilderna är snattade från världens bästa mellanstadiekompis som jag hittade på en båt.

Förresten. Gmail är ett jätteful ord. [email protected]. Jag förstår ju hur de menar, googlemail, men det ser ju jätteklumpigt och oestetiskt ut.

Andra fula ord:
Pöl
Fåtölj
Öl

Justja. Man är ju vuxen nu. Dags att ta körkort, kanske. Idag ska jag på körkortsteorilektion. Hittills har jag haft en klump i magen så fort någon tagit upp ämnet, sedan har jag knycklat ihop ångestbollen - stoppat den i en låda och stoppat undan den i någon mental garderob. Nu JÄVLAR, Sverige.

Idag var en bra dag på jobbet. Jag, Alexander, Adam och Jocke lekte TV-spel. Jag har kanske världens bästa jobb.

På tal om körkort. Det ska bli kul att skaffa ett så att jag kan skrota mitt gamla leg. Vet ni hur jag såg ut när jag var 15?

Festa. Inte. På. Tisdagar.