NY ADRESS!

Idag känner jag mig som världens sämsta människa. Universums värsta person. Jag misstänker att det kan vara att jag börjat gå på p-piller som får mig att reagera så himla starkt på hela den här situationen som dykt upp. Tidigare har jag bara tagit den här typen av hormoner när jag varit i en relation, och då har man som haft automatisk tröst. Och användning för dem. Nu blir jag bara gråtmild och sentimental. Och jag klarar inte av att vara svag, så nu ska jag rycka upp mig. För det är bara att inse, en annan människa kan aldrig rädda dig.

Det går inte alltid så himla bra. Igår var jag på den sjukaste festen med fantastiska människor. Billig öl, polispådrag och dansgolv. Men det är inte alltid ett recept för en lyckad kväll. Hjärtat värker värre än vad huvudet gör. Jag har vaknat flera gånger under natten, sträckt ut armarna och bara letat efter en varm kropp bredvid mig i sängen som inte fanns där.

Jag är så jävla sjuk. Så jävla jävla sjuk. Hela min kropp är svullen, min hals är tjockare än mitt huvud och jag kan inte hålla ögonen öppna i mer än två timmar innan jag tuppar av. Ibland, bara ibland önskar jag att man vore i ett monogamt förhållande med en omhändertagande person som kunde krama om mig. Men bara när man är sjuk och sentimental. Så fort jag är tillbaka kommer jag rysa vid blotta tanken. På det sättet kan jag hålla med Barney i How I Met Your Mother. Det är ganska trevligt att inte veta vem nästa person man släpper in i lägenheten är. På alla övriga vis är mannen ytterst osympatisk. Eller vill man ha trygghet i form av en varm kropp bredvid sig i sängen? Jag vet inte. Ärligt talat så vet jag verkligen inte.

Man är allt bra ombytlig. Tar det som det kommer.

Jag är ett jävla vrak. Kanske dags att hugga tag i problemen.

Jag är sjuk. Kan inte riktigt röra mig, och därav den låga uppdateringen. Så ont i halsen har jag inte haft på år och dag. Sen är hjärtat lite mosigt idag också. För mycket känslorus igår. Att man kan längta så efter någonting man aldrig haft. Sakna någon så mycket att det till och med spritter i fingertopparna. Att kalla det krossat hjärta vore lite magstarkt, för jag vet ju att det inte är omöjligt. Mer bara jävligt mosig.

Man kan tycka att det skulle vara urtypiskt mig att glömma viktiga möten och komma till jobbet på söndagar. Men det är faktiskt inte så. Jag är duktig på att hålla koll. Så varför i helvete är kontoret helt tomt? Vart är mina kollegor? Åh nej. Jag lovar att jag har glömt något, bara för att jag just skröt om att jag aldrig gör det. Kombinerad jantelag och karma. JÄVLA LIV!

Igår var jag ute och rände med Anna-Karin. Jag gjorde Umeå osäkert, vinfull på en vardag. Vi drack vin på fotograferingen och jag hade inte ätit middag. För att rättfärdiga mitt drickande sa jag till mig själv att jag firade chilenarna som hissats upp ur gruvan. Dålig grej, dålig grej. Sen drack vi öl på Scharinska. Bra grej, bra grej. Sedan cyklade jag hem och åt knäckebröd med tartex och avokado med örtsalt. Fantastiskt avslut på en kylig dag.

Om man är så här bra på att ÅKA bil, varför får jag inte KÖRA bil? Ge mig körkort! NU! Jag är less på att läsa om viltolyckor och stoppsträckor. Jag är less på att plugga in antal dödsolyckor och vad som är lätt släpvagn. Det är urtråkigt! JAG VILL KÖRA BIL!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Har just varit på bio och sett Inception. Hjärnknull. Kan någon snälla svara mig om detta är verkligheten eller någon jävla dröm? Hur fan ska jag våga sova nu? Existentiell ångest. Om frihet är att våga möta sitt öde är jag alltså fången. Men... vart?

1. Du välter.
2. Du välter.
3. Du välter.

Gnällvarning. Men kanske en liten förklaring till varför jag är så virrig. Extra virrig alltså.

Jag är en person som kräver ganska mycket egentid. Ta långa promenader, döslappa framför TV-apparaten. Vara ensam och göra saker jag tycker om. Jag har inte suttit ner och slappat på typ en månad. Det är intensivt och på högvarv hela tiden. Jag jobbar heltid, pluggar teori och kör bil. Däremellan försöker jag träffa kompisar, umgås med familjen, festa, skriva musik och ha egentid. Sen måste jag sova åtta timmar för att fungera också. Allt detta har lett till magkatarr och en konstant känsla av att inte räcka till.

Jag träffar sällan mina vänner när jag inte festar, och då har jag inte ens tid att bli onykter. Har ni hört talas om något liknande? Flickan som inte hade tid att vara bakfull, utan måste vara pigg och alert nästa dag. Ändå går jag ut, för att skaka loss på dansgolvet i gott sällskap botar även det värsta magontet. Plus att jag tycker att det är trevligt att spana på folk.

Jag kombinerar mitt promenerande med att ringa vänner och prata samtidigt, för jag har så dåligt samvete att jag har ont om tid. Så nu vet ni hur det ligger till. Men den tjugoandra oktober slutar jag jobbet. Då kommer jag ha hela dagarna till mysiga höstpromenader med bästa vännerna, planera Oslo och ta körkort. Först ska jag bara härda.

Alla underbara vänner som har förståelse - ni är bäst. Alla ni andra som inte känner mig förstår nu kanske varför det är lite låg uppdatering. Men tro mig, jag är fortfarande en jävla filur.

Jag känner mig som en övermogen mango idag. Hur känner man sig då? Mjuk, mosig och alldeles för söt. Nej, skämt åsido. Jag är mest bara jävligt mosig. Bilder kommer senare.

Jag behöver verkligen sova. Men jag kan inte. Jag är helt pigg. Piggare än en spigg. Pigg som attan. Jag kan inte sova, och jag vill sova. Jag vill sova. Njut, alla ni som kan sova. Sov! Jag vill också.

Jag hittade den här bilden på datorn. Vem är han, och varför har jag den här bilden? Han kan få ligga vaken här med mig om han vill.

Jag är så irriterad att jag håller på att dö. Kanske är det så här vanliga kvinnor känner när de har PMS. Jag har aldrig lidit av PMS, jag har varit arg hela tiden istället. Men just nu är jag extra irriterad. Om någon säger emot mig eller tar i mig så skriker och slåss jag. Jag har inte kunnat sova eller äta ordentligt på flera dagar. Gårdagskvällen som skulle bli helig förstördes av en haltande man i Gammliaskogen och en bil som höll på att köra på mig.

Jag är arg. AHHHHHHHHHHHHH! Jag hade kunnat DÖ igår, och jag är förbannad.

Ge mig helg. Nu. Att ligga ner och inte vara på väg någonstans. Att knäppa en öl. Få i sig veckodosen nikotin. Träffa folk. Ge mig helg.

Här har man taggat hela dagen, eftermiddagen och kvällen att få sluta ögonen och låta John Blund bryta sig in genom fönstret och våldföra sig på mig. Och vad händer? Ingenting! Jag kan inte somna!

Fy bubblan, John. Jag litade ju på dig.

Att man öppnar Aftonbladet.se och läser rubriken VALKAOSET. Det första som slår mig är: Vem fan har gjort vad med en val?!

Sedan slog det mig att Aftonbladets sensationsrubriker sällan brukar innefatta valar. Det handlar om Maud Olofssons missnöje angående valresultatet, Fredrik Reinfeldts glädjelösa leende från någon presskonferens och hur illa alla tycker om Mona Sahlin. Ja, Aftonbladet. Det är illa, men inte är det väl kaos. Kaos skulle jag kalla en zombieattack. Kan vi spara superlativen tills när zombierna kommer, tack?

Ge lite plats i media för miljön också. Jag skulle hellre läsa om valar än se Maudans missnöjda nuna en gång till. Ja - SD kom in i riksdagen och det är jättejättesämst. Kära Aftonbladet, har ni ens tänkt på valarna?!



Gud, man borde inte få blogga när man är så här trött. Internetkörkort, tack! Inte när du är trött eller onykter. Det slutar ändå bara med att du ritar valar i paint och skickar meddelanden till fel person på Facebook.

Jimmie Åkesson vill förbjuda jazzmusik. Det är tydligen osvenskt med jazz. Jag vill förbjuda Jimmie Åkesson. Det är osvenskt med rasism.



Idag har jag SD-feber. Har inte kunnat sova på hela natten. Har bara vridit mig och gråtit över hur elaka människor kan vara. Jag vill inte bo i en värld där jag blir positivt särbehandlad för att jag råkade födas vit, blond, blåögd och bredhöftad.

Jag har tröstätit hela dagen. Nu sitter jag gråtmild och spyfärdig. Jag kommer kräkas ostbågar över hela radhuset om fel sida vinner.

Finns det någonting värre än att få sendrag och sen inte lyckas reda ut vilket håll du ska sträcka dig för att det ska gå över?! AJ!

Det här bör ni verkligen läsa. Det är en väldigt seriös uppmaning.

Ni har säkert också varit med om det någon gång. Det tror jag att alla har. Även de mest inbitna ateister har någon gång undrat om det finns något högre väsen. Kanske har man druckit en kopp te och bara filosoferat. Kanske tror man sig ha sett en ängel. Kanske var man med om något så oerhört osannolikt att man ärligt måste ta sig en funderare på vem fan som planerar ditt liv. Idag var jag med om en händelse som fick mig att fundera över Gud. Nu ska jag berätta om min upplevelse. This is my story.

Jag har byxor på mig kanske en gång i kvartalet när det inte är minusgrader ute. Byxor är för mig lite som vinterdäck, 1 december till 31 mars. Förut hade jag stuprörsjeans dygnet runt, tamejfan till och med när jag sov. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle från nian till tvåan på gymnasiet då jag inte hade stuprörsjeans. Mitt extra lager hud, mitt skydd och ett tydligt statement: Jag är rock och mina byxor håller med. Sedan upptäckte jag klänningen. Denna ljuva fristad med inbyggd aircondition. Sedan dess har jag tusan bara byxor när jag är bakfull eller jättekall.

Idag är jag bakfull. (Mer om det senare.) Och när jag ska släpa mig ut ur lägenheten för att ta mig till stan så tänkte jag bara att byxor skulle passa dagens skitväder. Så jag kikar in i garderoben och tittar på högen med byxor och sliter åt mig mitt favoritpar, ett par ljusa Cheap Monday som smiter åt på precis rätt ställen för att framhäva timglasformen jag av någon anledning ärvt av någon. Mamma var ju en pinne, vad hände? Åter till berättelsen. Byxorna satt bra. Byxorna som jag dessutom fått helt gratis. Inte så pjåkigt, tänker jag nöjt när jag speglar mig. Så sätter jag mig nöjt i soffan för att avsluta min kopp kaffe, och ritsch. Byxorna spricker. Hela högra benet bara gled av.

Gud, finns du? Jävlas du med mig? Är du dum i huvudet? Har du ett huvud? Tog du livet av mina favoritbyxor bara för att få mig att tvivla på allt gott i världen? Enligt min teori är du en jävligt sur äldre man utan vänner som spelar The Sims och jag råkar vara en karaktär som du bara inte gillar idag, så du driver med mig för att göra min lysande mätare över huvudet helt röd. Nu är den fan bra nära. Pucko.

Ödets jävla ironi. Grattis, här har ni lite hud. Och trosor. Och byxor. Vila i frid.