NY ADRESS!

År 2004 var jag med i en pjäs. Då hade jag långt naturligt blont hår med raklugg.



Samma sak 2005, bara lite längre.



2006 färgade jag håret mörkbrunt. Det såg svart ut, men glänste rött i solen.



Jag bytte rakluggen mot snelugg för att se mer sårbar och emotionell ut.



Resultatet av blekningen blev katastrofalt. En hel sommar passerade innan jag lyckades göra det blont igen.



Då mest genom att jag klippte av det.



2008 fick jag ett ryck och färgade håret rött. Jag hade pojkvän och behövde inte imponera på någon.



Det blev mörkbrunt igen.



När jag blekte det för att bli blond så slog det slint. Morot.



2009 fick jag en roll i en långfilm, och de färgade håret brunt på mig.



Jag hoppade av filmen, klippte av mig håret och blekte det blont. Sedan dess har jag kört på kort blont hår.



Om ni undrar varför jag lagt upp det här lilla kollaget så har jag tråkigt och bestämde mig för att ha en liten nostalgitripp. Plus att jag fick ett litet mejl från en tjej som undrade om det var jag som hade knallrött hår en gång i tiden. Jag svarade ja, och hon undrade vilka andra färger jag har haft.

Redan 2003 färgade jag håret rosa, och sedan dess har jag haft alla färger utom grönt. Finns bara inte bildbevis på allt.

Jag ser hemlig ut på Hemligaklubben.

Gårdagen var dekadens. Och vi träffade klamydia på ben, herpes personifierad.

Som Hanna så fint uttryckte sig i somras. Det är så här det känns att ha ett bra liv.

Guldkorn från gårdagen:

Anki visar mig en bild på en kille som jag varit lite för förtjust i lite för länge. Han är så snygg att jag tappar andan. Anki fnissar som en liten fjortonåring och säger glatt att jag borde ha den som bakgrundsbild.

Någon dag, någon dag kanske han är min så att jag får göra så. Tills dess tänker jag fortsätta fnissa som en fjortonåring med världens bästa Anki.

Jag vet att jag borde träna upp rösten efter förkylningen. Jag vet att det skulle ta några veckor att träna tillbaka allt. Jag vet att det inte är särskilt lång tid och att jag är otroligt lat som inte gör någonting. Jag vet att jag borde ta mig tid att skriva musik så att jag kan få starta detta efterlängtade samarbete på riktigt. Jag vet att jag borde läsa körteori och övningsköra. Jag vet att jag borde ringa kompisarna och fika. Jag vet att jag borde försöka träna. Jag vet att jag borde gå och handla, städa, diska, duscha. Jag vet, jag vet.

Och ändå ligger jag här, däckad i soffan. Däckad efter en vecka av att inte få sitta ner en sekund. Däckad av all förändring, däckad av alla förväntningar. Här ligger jag och längtar efter att klockan ska slå tio så att jag kan få gå och lägga mig. För imorgon blir en bra dag. Imorgon ska jag möta upp mina kära vänner och slå klackarna i taket. Festa vardagsdjävulen ur kroppen.

Samtliga bilder snattade från Anna-Karin.

---

Jävla jobbarkompisar som inte kommer till jobbet. Här sitter jag helt solo och suktar efter sällskap. Men men, jag får väl ta och ladda upp lite bilder från tisdagens kräftskiva istället. Bilderna är snattade från världens bästa mellanstadiekompis som jag hittade på en båt.

Jag har införskaffat photoshop. Jag skulle nästan anse mig själv på expert på att göra bilderna gröna.