NY ADRESS!

Har köpt mig en klocka. Någonting säger mig att den kommer komma väl till pass. Klockan är inte död bara för att vi har mobiltelefoner att kika på numera. Låt mig förklara.

Dilemma: Du sitter i biosalongen och de säger åt dig att du mååååste stänga av mobiltelefonen. Du sätter den på ljudlös, utifall att du måste kolla på klockan under filmen. Du kanske måste med en buss, har stämt träff med någon efteråt eller lider av en tvångstanke att fundera på vad du misstänker att klockan är och jämföra det med den verkliga tiden. När du fiskar fram telefonen för att kolla klockan får du precis ett sms, bilden på duken blir suddig och alla ser att det är du som har mobiltelefonen på. Du blir nersparkad av en grupp biohuliganer, ramlar ner på golvet och inhalerar popcorn. Vips måste du ligga på sjukhuset för lungpumpning, blir av med jobbet och dina barn vill inte längre ha med dig att göra.

Det hade ju varit så mycket enklare att vinkla klockan mot ljuset från bioduken, kisa och försöka se genom glaset som reflekterar filmen så att det blir en liten utmaning att se vad klockan visar.

Eller så anser man bara klockor som ganska snygga och har den som smycke. Man glömmer ju hur som helst att titta på den.

Alltså jag vet att ni troligen blir lite avdankade på att läsa om mitt ölsug. Men varje torsdag är det samma sak. Bara en dag kvar. Sen är det socialt accepterat för dig att dricka humlehaltiga drycker tills du svamlar. För jag dricker ju faktiskt inte på vardagarna när det inte är sommar.

Hur som helst. På måndag kommer den nyttiga kickstarten. Jag och mina cigaretter behöver en sista helg ihop innan jag stoppar undan legitimationen, går omvägar kring tobakshandlare och suktandes smyger efter rökare på stan i hopp om att min hud ska absorbera lite nikotin åt mig. Funderar på att byta ut ciggen mot Stinas "snus". "Snus" är inte riktigt snus. Det är nikotinfritt och fullt av vitaminer. Dom är bra för kroppen. Och det är INTE cigaretter, din förbaskade blondin!

Voila! Ett gratis fluff.

Idag blev jag klippt helt gratis. Vilket lyx. Allt jag behövde göra var att bli lite fotograferad efteråt. Kanske borde satsa på det där yrket ändå. Ni får se bilder när min kamera fungerar igen.

Jag har en tendens att falla för upptagna personer. Människor som redan har en respektive. Det är ju en sjukt dålig grej. Varför gör jag så? Ogilla.

Jag är med och tävlar om en ny mobiltelefon via Dennis blogg. Det vore så fantastiskt att ha en ny telefon när jag flyttar till Oslo så att jag kan hålla kontakten med alla mina nära och kära. För åh, vad jag kommer sakna er. Att inte vakna upp i min lilla etta längre. Att inte kunna vända mig till mamma och pappa när livet är lite jobbigt. Alla dagar vi spenderat på Bibliotekscaféet med att dricka kaffe och skratta tills vi gråter. Allt kommer vara helt nytt och säkert sjukt jobbigt i början. Då skulle det vara skönt att i alla fall ha en fungerande mobiltelefon att ringa er från.

Så. Idag är jag sentimental, som ni kanske märker. Jag ursäktar ödmjukast för sympatifesten och hoppas att ni återgår till att betrakta mig som människan med hjärtat dit känslor kommer för att dö.

Oj, det blev liv i luckan till sist. Ordentligt till och med. Jääääääävlar i mig! Jag har kompenserat fruktöverdosen med vitt bröd. Kommer det här bli någon ond cirkel nu? Fortsättning följer. Eller vänta nu, tänker jag fortsätta skriva om det här? Nää.

Igår var jag på Corona. Jag är inte riktigt redo att prata om det än, så ni får en gammal bild på mig istället.

Det mest uttjatade ämnet år tjugohundratio. Här har ni en bloggare om inte orkar skriva något fyndigt om valet. Jag är uppfostrad med att det är oartigt att prata politik, och egentligen vill jag väl inte att min musik eller mitt jobb ska sammankopplas med min politiska åsikt. Allt jag kan säga är att jag har en. Och jag har varit orubblig sedan jag var femton år.

En annan sak jag kan säga är att jag avskyr SD och deras vidriga hatiska politik. Jag är uppvuxen på Ersboda, ett mångkulturellt Mecka och majoriteten av allt hemskt som hände mig där var det vanliga vitingar som orsakade. Inte är jag förstörd av att ha vuxit upp bland tusen etniciteter. Jag skulle snarare säga att det utvecklat mig något otroligt. Med en pappa som jobbar som berättare är jag dömd att älska landets bortglömda kulturarv - men fan ta rasisterna som försöker använda sig av vår vackra folkmusik i sin propaganda.

Ny frisyr, gammal tatuering. Jag är otroligt nöjd med båda.

Man ska ha traditioner. Jag har skapat en helt egen. När JAG, inte SMHI, anser att vi bytt årstid, tar jag mig en öl på balkongen och firar framtiden. Idag firade jag in hösten.

Ikväll tänkte jag göra Rex osäkert. Jag tycker att du ska plocka fram festpeppen och följa med mig dit.

Det var någon som frågade mig någon gång i nian vad jag hade för morgonrutiner. Min rutin var då att vakna för sent, skippa frukosten, slita på sig för tajta byxor och någon bandtischa för att sedan kuta till bussen utan varken väska eller plånka. Jag tror att jag har vuxit upp lite.
Nu har jag en väldigt utstuderad morgonrutin. Jag vaknar av att mobilen börjar spela tjutrock, spenderar tio sekunder med att hata min tillvaro och försöka somna om. Eftersom jag har lagt väckarklockan på andra sidan lägenheten blir jag upptvingad för att stänga av skränet, och sen är det självklart totalförbud att kasta sig tillbaka i sägen. Då är det ju kört. Så jag förbannar allt och alla samtidigt som jag trycker igång datorn och går för att koka kaffe. Sedan slår jag på TVn medan kaffet kokar och jag sminkar mig. Sedan lagar jag frukost samtidigt som jag lyssnar på ljudet av TVn och häller upp kaffet. Det är först när jag fått i mig koffeinet som jag faktiskt slutar sura och vaknar till. Sedan sitter jag i sängen och äter samtidigt som jag kollar Facebook, läser favoritbloggarna och smuttar på kaffet.

För några år sedan skulle jag ha kallat en människa med dessa rutiner tråkig och förutsägbar. Jag skulle ha tryckt MP3-lurarna i öronen, lyssnat på skränig rock och kedjerökt i Midgårdsskolans rökruta istället för att gå på lektionerna. Jag skulle ha gått runt i stan på mina pinniga ben och druckit kaffe med alla andra coola typer och förbannat alla tråkiga jävla töntar med rutiner.
Här sitter jag och är otroligt nöjd med att vara några år äldre.



2006

Nu tänkte jag fördjupa era kunskaper i ämnet Tove. Kan vara bra att veta om jag någon gång lyckas i den här jävla musikindustrin. Här har vi lite kuriosa.

Så känner du igen mig på stan nu i höst:
1. Är alltid för varmt klädd. Gärna gigantisk halsduk som täcker nedre delen av ansiktet upp till näsan, vinterjacka, tumvantar och fodrade sneakers med tjocksockar som sticker upp redan i augusti.
2. Megablond. Ibland ser jag skallig ut i motljus. Även när jag har mössa på mig ser jag alltid till att luggen sticker ut lite så att folk känner igen mig. Annars täcker halsduken alla personliga ansiktsdrag och jag kan lätt misstas för en malplacerad bergsklättare.
3. Kaffesörplandes. Skamlöst beroende av denna varma dryck. Spenderar nog mer pengar på kaffe än på mat.

I flera år jag har varit en sån där till och från-bloggare. Som slutar blogga när det känns lite jobbigt. Men nu när många av mina vänner har lämnat staden så har jag faktiskt ett syfte med att skriva strunt på nätet; att spara lite pengar på telefonräkningen och för allt framtid lämna Facebookchatten ifred. Det kan vara bra för mina vänner som dragit till världens alla hörn att bli uppdaterade med lite Umeåskvaller, och jag behöver helt ärligt ibland någonstans att avreagera mig.

Och för er som kanske inte känner mig så väl så kan jag ta en kort liten presentation. Jag heter Tove Andersson och är ett norrländskt yrväder med miljontals teorier om livet och allt som hör till. Man finner mig ofta ute i krogvimlet där jag tillsammans med mina fantastiska vänner spenderar ganska mycket pengar och tid. Sen skriver jag egen musik som jag gärna framför då och då för en obetydlig summa pengar, mest bara för att jag lever för applåderna.

Nu för att visa hur seriös jag är, så laddar jag helt skamlöst upp en oredigerad bild på mig själv som osminkad. Jag tänker att det kanske på något sett visar att jag är en ganska vanlig person, och att den sätter tonen för den här bloggen. Ocensurerad.