NY ADRESS!

Min pappa har ett ganska ballt jobb. Han är berättare. Jag är otroligt stolt över min lilla pappa. Hans jobb är att berätta historier för folk. Om krig, änglar, vittra. Norrländska skogar fulla av troll och magi. Som barn triggade det en hel del fantasier, och en hel del mardrömmar också för den delen.

När jag var liten drabbades jag av en bieffekt. Pappa var nämligen dum nog att berätta om slaget vid Sävar år 1809, då ryssarna kom och tog över landet. Mördade barn och plundrade hem. Det ledde till ett problem. Varje gång det flög ett flygplan över huset blev jag livrädd och trodde att det var ryssen. Än idag kan jag få rysningar när jag hör flygplan.

I vanliga fall är jag rätt skojfrisk. Men inte nu. Jag är rädd. Jag skrev just ett jävligt seriöst inlägg om hur skraj jag är för Google och deras makt. Att mitt bröllop kommer stormas av agenter från CIA utskickade för att hindra mig från att sprida min propaganda vidare till kommande generationer. Och när jag trycker publicera så försvinner inlägget. Spårlöst. Alltså, det är helt sant. Jag hade bilder och allt - nu är allt borta. Kan någon snälla snälla komma och hålla om mig?

Skit-Google. Skrämmer folk så här.

När jag skaffar barn tänker jag ha öronproppar och näsklämma dygnet runt.

Jag tycker att det finns många som tar sig själva på så himla stort allvar. Kan aldrig göra en rolig min utan att samtidigt visa upp sin bästa sida. Jag tycker att det är den charmigaste egenskapen hos människor i allmänhet är självdistans. Att ha kaos och stök hemma, och inte skämmas. Jag jobbar på det hela tiden. Så nu ska ni få se min lägenhet innan jag städat inför förfesten. Och en bild på mig, innan jag är tillfixad inför kvällens utgång. För jag vill uppmuntra folk att ha kaos. Och visst, det blir väl inte så jävla självdistanserat om man senare lägger till en efterbild på hur städat det blev, men det är i alla fall en början på att dräpa min inre pedant.



Här har ni min stökdjungel. För vissa ett helt vanligt rum. Men perfektionisten i mig har gråtit blod nu under några dygn. Jag har tvingat mig själv att lämna saker framme bara för att träna. Kväva ångesten. Nu får jag visserligen stort sällskap på besök ikväll, så jag tänkte städa och plocka undan så att alla får plats.



Rödblommig och nyduschad. Så här ser jag ut majoriteten av dygnet. Tack och lov blev jag ingen sån som måste spendera en timme framför spegeln för att känna mig nöjd. Ge mig trettio sekunder till mascara och jag kan gå ut. Jag tycker att allt annat är slöseri på vardagar. Tycker folk inte om mig för att man har ringar under ögonen och sådan skit så vill jag ändå inte ha med dem att göra. Till fest ger jag mig själv cirka tio minuter. Ser det fortfarande inte bra ut så förbannar jag mina föräldrar ett tag för mina gener, men jag orkar inte mer än så. Tack Waldorf, och tack Midgård för er goda uppfostran.

Så. Ett litet försök till självdistans. Iklädd underkläder och med droppande hår tycker jag på publicera. Ses i vimlet, gott folk.

Sluta åka bil till jobbet. Det snöar i oktober.

Och ja, jag tog bort allt det jag skrev tidigare. För jag inser att det är fel att bli förbannad på individer när det handlar om inställningen hos ett samhälle. Suck. Vad hopplöst det känns ibland.

Om fler personer gillar Pernilla Wahlgren på Facebook än vad jag har vänner, så betyder väl det ändå att man har misslyckats med livet? Här kommer en liten bild på mig och Pernilla som förmedlar mina känslor angående detta. Pernilla är bara glad, den jäveln. Jag känner mig naken. Exposed. Rädd.

Sitter och kollar på Top Model. Hur kan de vara så smala utan att gå sönder? Jag tänker mig att de borde blåsa iväg när det stormar. Slår man en av flickorna knakar det nog som när man kliver på torra kvistar. Äh. Nu bantar jag tio kilo, flyger till New York och virvlar med höstlöven istället.



Men Tove, har du Fredrik Reinfeldt på väggen? Ja, det har jag. Det är en disktrasa med hans ansikte på där det står "Till din hushållsnära tjänst". Fantastiskt kul.

I alla familjer har man en roll. En funktion. Det är det som är så tryggt med familjer, att man älskar varandra så himla mycket. Ovillkorlig kärlek. Jag lider så mycket med människor som inte tycker om sin familj. Då blir man kanske aldrig älskad på det där sättet som bara släktingar kan älska dig. Eller andra kanske också kan förse dig med den, men för mig är det lite skillnad på familjfamiljen och vänfamiljen. I min familjfamilj har jag en annan roll än i kompiskretsen. Så här kan man beskriva min familj.

Vildingen. Det är jag. Tycker mycket, pratar högt och är otroligt känslomässig. Är jag arg så skriker jag. Är jag glad så skrattar jag. Är jag ledsen så gråter jag. Gör vad jag vill när jag vill det, och låter ingen säga emot. Även om jag har fel. Nu säger jag inte att jag kan ha fel, bara rent hypotetiskt att jag inte skulle kunna erkänna det om jag någon gång nu hade fel. Vilket jag aldrig har.
Akademikern. Lillebror. Han är smart och går till skolan även om han är förkyld. Han tar inte onödiga sovmornar och gör sina läxor i tid. Lever hellre livet på nätterna än att skolka på dagarna. Duktig bror. Motsatsen till syster.
Curlingföräldern. Det måste ändå vara mamma. Egentligen klingar ordet för negativt för min smak, men hon är den omhändertagande som köper hem min favoritmat när jag kommer på besök. Den enligt mig mest älskvärda människan i hela världen, som ändå tycker och tänker helt själv. Tar ingen skit och säger ifrån när det blir för mycket. Tuff brud i lyxförpackning.
Den omedvetna curlaren. Pappa försöker verkligen vara annorlunda. Han vill verkligen inte hindra oss barn från att växa själva. Han knuffar hellre ut ur boet. Men hans måhända hårda fasad rämnar ibland. Han gömmer mat i min väska när jag sover över och erbjuder att betala terapi om hans uppfostringsmetoder inte fungerat. Kanske mest på skämt, men jag tycker att det är kul. Speciellt när man hittar avokado i väskan när man kommer hem.

En brokig skara. En liten familj på fyra. Som vilken familj som helst, egentligen. Bara lite högljuddare. Otroligt mycket kärlek. Familjen är ju faktiskt några man alltid har kvar. De som sjunger när du fyller år och pyntar trädet på studenten.

I hela mitt vuxna liv har jag undvikit högklackat. Jag hatar ljudet av klickklack mot golv. Jag förknippar det med Kissie, rosa, Kissie, modebranschen och Kissie. Anorektiska moderedaktörer på tjejtidningar som uppmuntrar flickor att vara sig själva, bara lite smalare och med fylligare former. Som Kissie. Först uppmanar de att du ska vara unik, för att på nästa sida tipsa om dietpulver och hur du ska tillfredsställa HONOM i sängen. Tack vare detta har jag utvecklat en fobi mot trender och normer på hur en typisk tjej ska vara. Jag dömer inte tjejer som älskar knallrosa festblåsor med dyra partypumps, men jag själv klär mig inte så. Aldrig. Men jag äger ändå förvånansvärt många par som jag aldrig använder. Jag tycker att de är estetiska på ett sätt som Converse inte är. Obekväma men vackra, helt enkelt.

Sedan är det tyvärr också så att jag var 173 cm lång med timglasform och C-kupa när jag var tolv, så jag utvecklade ett otroligt komplex för min längd och min form redan som barn. Det är inte lätt att vara längre än alla skolans elever, sin lärare och sina föräldrar när man är elva. Som tjej börjar man kompensera genom att gå med huvudet nerböjt i så låga skor man bara kan. Och att ändå få höra glåpord dagarna i ända. Långben, skyskrapa och giraffjävel. Att inte få åka för en tia på bussen till diskot när man var sminkad. Att alltid behöva förklara att jag bara var ett barn.

Men nu ska jag ta revansch på lågstadiets mobbare. Jag jobbar så hårt för att komma över mina komplex. Antingen anser man sig för mager eller för bred. För lång eller för kort. För kaxig eller för svag. Skit samma. Jag ska använda mina nya kilklackar från Monki även om jag blir längre än en och åttio. Kalla mig giraff du bara. För jag växer upp, och inte bara på längden.

Jag ser ett mönster i mitt dejtande. Av någon anledning blir jag alltid attraherad av långa killar med mörkt hår och blåa ögon. Ofta har de höga kindben och anses snarare som vackra än snygga. Jag gillar vackra män. Varför har jag fastnat i det här jävla mönstret? Kan ingen kort, blond och halvful kille få mig på fall? Varför kan det inte vara insidan som räknas? Är det dubbelmoral att vara blond men finna blondiner oattraktivare än mörka män? Nej, nu ska jag ta tag i det här.

Jag har minsann också varit brunett med blåa ögon.

Igår frågade en kille på efterfesten om sanningen. Vilken sanning? Vilken som helst, svarade han. Då tittade jag mig runt i rummet, tänkte en stund. Sedan svarade jag att sanningen om västvärlden är att vi är alldeles för fixerade vid salt och peppar. Tänk på saken.

Igår träffade jag en hel del folk. Vissa var väldigt trevliga, vissa ville jag bara ge en dansk skalle. Bildbomb kommer när Anki har vaknat. Har ju en tendens att ninja hennes bilder.

Nu ska jag berätta om en sak för er. Igår skulle jag förklara för mina vänner vad en karatefylla är för någonting, och då kom jag på några vettiga definitioner av olika fyllor. Detta innebär inte på något sätt att jag uppmuntrar er att prova dessa. De kan vara farliga och leder ofta till prekära situationer.

Karatefylla. Du vet att alla ser dig - och du gillar det. Man rör sig ryckigt och spattigt, onormalt mycket och då gärna på okloka sätt. Som att hoppa från höga höjder, klättra upp på hustak och lyfta främlingar i rökrutan.
Ninjafylla. Du tror att ingen ser dig. Ofta rör man sig lite flytande. Du kan ta någon annans öl och hångla upp din bästis pojkvän på dansgolvet och tror att ingen kommer märka dig.
Lirarfyllan. Helst vill du ligga i en skön soffa och lyssna på grym musik samtidigt som du äter kebabtallrik och dricker folköl. Drömscenariot vore att ha någon annan skön lirare att ligga bredvid som äter falafelrulle så att ni får smaka av varandra och utbyta tankar om musikgenren.
Dängfyllan. Du vaknar på morgonen med en stämpel på handen, spya i håret och en främling i sängen. När du lyckas sätta dig upp inser du att det inte är ditt rum. Du kikar ut genom fönstret och inser att du inte har någon som helst aning om vart du är. Besvärad, skamsen och med gårdagens smink måste du gå förbi närmaste Statoil och fråga vilken stadsdel det rör sig om. Akut p-piller: check.

Det är så jag säger det. De intressantaste kvällarna är ju när man lyckas kombinera dessa fyllor med varandra. Man kanske börjar kvällen med en lirarfylla och förfestar med några andra sköna lirare. Sedan ninjar man sig till en karatefylla och vaknar i Hörnefors.

Om ni har några grymma exempel får ni gärna mejla mig så kan jag få fnissa lite. Min mejl är [email protected].



Där kan ni skymta mig i bakgrunden. Anki får vara frontfiguren för karatefylla. Hon är så jävla bra.

Även om vi alla på något sätt strävar efter att vara unika så finns det helt oundvikliga vardagsproblem som drabbar oss alla, oavsett om vi är kända eller okända. Rika eller fattiga. Blonda eller brunetter. Anna Anka eller en sån som jag. Några vanliga exempel på denna typ av vardagsproblem är bland annat klassikern: Vart tar sockarna vägen i tvättstugan? För det försvinner alltid minst en strumpjävel per tvättillfälle. Eller när man glömt ett äppelskrutt någonstans och drabbas av helvetet på jorden; bananflugeinvasion. Typiska i-landsproblem hela västvärlden brottas med.

Igår kväll blev jag fly förbannad när jag kröp ner under täcket, då jag upptäckte att det hänt igen. Det förbannade jävliga fenomen som ingen kan ställa några frågor kring då det aldrig verkar finnas några svar. Hur i hela fridens namn kan det bli så mycket smulor i sängen? VARJE NATT?!

Jag är en renlig person! Jag städar, dammsuger och dammtorkar varje söndag. Jag går aldrig in med skor. Jag duschar när man ska duscha, och diskar när det finns disk. Inte äter jag i sängen heller. Jag är fräsh! Vartifrån kommer smulorna?! Jag klarar inte av det här. Någon sa att det är hud som flagnat. Någon sa att det är skräp från fötterna som sprider sig. Nej nej nej. Visst att man lossar hud, men det blir ju ändå inte till svarta småstenar. Och jag borstar alltid av fötterna ordentligt innan jag kryper ner i sängen.

Nu är det krig, smuljävlar.

Idag fick jag höra att jag sjunger som en turkos laserfjäril. I positiv bemärkelse, alltså. Helt fantastiskt egentligen med tanke på att den vackraste färgen i hela världen är just turkos. Den värsta färgen i hela världen är rosa. Egentligen inte färgen i sig, den kan vara rätt ljuvlig i rätt nyans. Mer vad rosa symboliserar. Flickigt. Kissie. Mjukisbyxor och fnitter. Jag pallar inte tjejkulturen runt just rosa. I ren protest har jag alltid undvikit rosa. Nu när jag är lite äldre och lite visare har jag börjat anamma färgen lite smått. Då och då skymtar man rosa naglar och rosa rouge tillexempel. Framsteg.

På bilden ovan har jag en av mina favoritklänningar på mig. Den är just turkos. Förresten är det en härlig bild tycker jag. Efterfest på ett tak i midnattssolen. Solen var uppe hela natten. Norrland, jag älskar dig.

Är det bara jag som längtar bort när det regnar? Jag längtar alltid bort. Inte som folk kanske tror, till soliga sandstränder och brunbrända ben. Jag längtar till min hemby Bygdsiljum. Att spendera en stund i tystnad, blicka ut över sjön med en kopp kaffe i handen och fundera litegrann. Det är så vackert där. Så vackert att det gör lite ont av saknad när jag tänker på hur annorlunda det låter när regnet slår emot det taket än här. Det är ett mer välkommet ljud där. Här blir man mest bara putt att man glömde paraplyet och att regnjackan är så ful. I stugköket spelar fashionabla regnponchos ingen roll.

Idag tittar jag ut genom kontorsfönstret på byggarbetarna i sina stora regnjackor. Jag hör traktorerna mullra, gruset skrapa och knastra under tyngden. Och jag längtar verkligen bara till en plats där jag får uppleva regnet.

När musiken har tystnat och lamporna blinkar till för att sedan tändas är det dags att gå till garderoben. Ställa sig i kö för att hämta ut jackan man precis börjat behöva efter sommarens ljumma kvällar. I garderobskön gäller inga regler. Man trycker sig långsamt förbi sällskap efter sällskap för att spara någon minut av köande. Vad ska man göra med den minuten egentligen?

Ute står en klunga med efterfestsdjur. En av många arter som håller till i Umeås klubbdjungel. De har rökt upp sina sista cigaretter, glömt påsen med öl som de gömde i en buske innan de gick in och är nu på jakt efter kött. Gärna lammkött. Kanske har de spanat på dig hela kvällen. Legat lågt. Iakttagit dina rörelsemönster för att på bästa sätt fånga dig. Nu, tio öl senare, vågar de sig äntligen fram med det där självförtroendet bara en dängfylla kan ge. Nu börjar parningsdansen. De frågar om man har cigg. Man svarar nej. De frågar om man vill efterfesta. Man svarar nej. De frågar om man vill fyllekäka. Man svarar nej. De säger att de gärna betalar svarttaxi till Statoil och köper cigg, för att sedan ta med dig till Max och bjuda på mat. Sedan ska alla hem till Steffe för att röka gräs, och du är varmt välkommen. Väldigt varmt välkommen. Så varmt välkommen att vi bjuder på hela kalaset. Om du bara hoppar in i bilen. Nej. När man vänligt men bestämt bara går därifrån så kastar de sig på nästa aningslösa jänta. Hon som står näst i rang.

Efterfestsdjuren är ofta inte farliga. Mest bara obehagliga att stöta på när du är nyktrare än vad dom är. Vilket förreten inte är så svårt att vara. Om du nu, mot bättre vetande, skulle bestämma dig för att detta är en bra idé: Ta med egna kondomer. För trots att de alltid bjuder på allt, verkar ha skitmycket pengar och vara beredd att ge dig allt de äger och har så råkar de aldrig vara förberedda på att någon faktiskt ska nappa.

Nej, det har jag inte. Jag vet inte varför det är fläckigt, men jag städar det ibland.

När man gör pinsamma pubertala saker på fyllan så känns de nästan alltid som en bra idé. Det är bara ibland man lyckas stoppa sig INNAN man gjort bort sig. Det är oftast dagen efter, när baksmällan är som allra mest påtaglig som man också drabbas av en gastkramande ångest över gårdagens urartade eskapader. Man kanske hånglade upp en kille för att få en cigarett. Man kanske glömde titta efter var man cyklade och rusade in i en blomlåda. Man kanske välte på dansgolvet och knockade omkull en kille man tycker är jävligt söt. Man kanske försöker få gratisöl av bartendern som bara surt konstaterade att systemet inte riktigt fungerar så. Man kanske tjatar på en kille att få följa med honom hem, även om han verkligen inte verkar särskilt sugen.
Allt det här har hänt mig och mina vänner på en vecka. Ärligt talat tycker jag att det är helt fantastiskt, när det inte händer mig vill säga. Denna ljuva soliga morgon fann jag mig själv med den där klumpen i magen. Världens sämsta namn- och ansiktsminne plus åtskilliga enheter alkohol är alltid lika med kattttttastrof.

Jag tror att det fungerar såhär: På fyllan är vi alla oss själva, fast gånger hundra. Jag blir alltså Tovex100. Det jag kanske tänkt någon gång att jag skulle vilja prova men inte kan för att det vore pinsamt verkar plötsligt som en bra idé när man är lite rund under fötterna, just därför att du är hundra gånger mer taggad. För alla blyga människor där ute måste detta vara helt fantastiskt. Att äntligen våga ta kontakt! Och för mig som aldrig haft en gnutta blyghet i kroppen är detta också rätt fantastiskt. Helt plötsligt blir jag hundra gånger mer peppad än vad jag alltid är.

Slutsats: Alkohol är ett gift och en jävla fälla som du i största möjliga mån ska undvika att falla i. Men unna dig själv någon gång då och då att fastna i fällan riktigt ordentligt. För vem tycker inte att det är helt fantastiskt att under söndagsfikat höra sina vänner berätta om helgens bravader?

Pssst. Idag brände jag upp en sån här.

När jag berättar för folk att jag skriver mina egna låtar och hoppas på att någon dag slå igenom som sångerska finns det två frågor som är vanligare än andra.
1. Kommer du ställa upp i Idol?
2. Hur fan skriver man musik egentligen?

Svaret på ettan är lätt. Nej. Blankt nej. Aldrig aldrig aldrig i mitt jävla liv. Jag tror inte på den typen av berömmelse. Att komma från ingenstans, bli utkastad i rampljuset och bortglömd ett år senare när nästa gäng gör entré på scenen. Nej. Jag tror på att skaffa sig erfarenheter och kontakter genom att kämpa på riktigt.
Nummer två är mer intressant, för den är så individuell. Många har ju bilden av en plågad stackare som sitter med en gitarr i solnedgången och gråtsjunger fram någon sorglig text om hjärtesorg och lidande. Riktigt så går det inte till, inte för mig i alla fall. Jag kan sitta vart som helst. På bussen, på körteorilektionerna, på jobbet. Plötsligt så ser eller hör jag någonting som får mig att känna någonting och det måste jag skriva en låt om. Jag är uppe i sexhundranågonting. Mycket musik, alltså. Numera skriver jag utan instrument. Jag tycker att melodierna blir mycket mer spännande när man bygger utan komp. Jag spelar in det på mobilen eller på datorn för att minnas, och sedan författar jag en text. Jag vet inte varför jag kan det här. Det kommer bara naturligt. Det bara måste ut. Lite som när man ätit en hel påse torkade aprikoser och känner hur det börjar röra sig i magen, ungefär.

Någon dag ska jag lägga ut någonting som ni får höra. Jag har nämligen någonting trevligt på gång tillsammans med min absoluta favoritproducent, som även råkar vara en kär vän till mig. Någonting säger mig att det kommer bli mäktigt.

1. Den konstanta kvävningskänslan och känslan av att näsan är en svamp.
2. Snytsåren. Ser ut som herpes och gör det till en jävla pina att tömma bihålorna.
3. Att behöva få dåligt samvete när man har tunna strumpbyxor i augustinatten.
4. Faktumet att när man glömmer nässprayen är dagen/kvällen förstörd.
5. När man väl sprayar nässprayen i näsjäveln blir snoret rinnigt och stannar gärna inte kvar i näsan. Det kan leda till pinsamma situationer när man hickar, skrattar eller blir skrämd.