NY ADRESS!

När jag berättar för folk att jag skriver mina egna låtar och hoppas på att någon dag slå igenom som sångerska finns det två frågor som är vanligare än andra.
1. Kommer du ställa upp i Idol?
2. Hur fan skriver man musik egentligen?

Svaret på ettan är lätt. Nej. Blankt nej. Aldrig aldrig aldrig i mitt jävla liv. Jag tror inte på den typen av berömmelse. Att komma från ingenstans, bli utkastad i rampljuset och bortglömd ett år senare när nästa gäng gör entré på scenen. Nej. Jag tror på att skaffa sig erfarenheter och kontakter genom att kämpa på riktigt.
Nummer två är mer intressant, för den är så individuell. Många har ju bilden av en plågad stackare som sitter med en gitarr i solnedgången och gråtsjunger fram någon sorglig text om hjärtesorg och lidande. Riktigt så går det inte till, inte för mig i alla fall. Jag kan sitta vart som helst. På bussen, på körteorilektionerna, på jobbet. Plötsligt så ser eller hör jag någonting som får mig att känna någonting och det måste jag skriva en låt om. Jag är uppe i sexhundranågonting. Mycket musik, alltså. Numera skriver jag utan instrument. Jag tycker att melodierna blir mycket mer spännande när man bygger utan komp. Jag spelar in det på mobilen eller på datorn för att minnas, och sedan författar jag en text. Jag vet inte varför jag kan det här. Det kommer bara naturligt. Det bara måste ut. Lite som när man ätit en hel påse torkade aprikoser och känner hur det börjar röra sig i magen, ungefär.

Någon dag ska jag lägga ut någonting som ni får höra. Jag har nämligen någonting trevligt på gång tillsammans med min absoluta favoritproducent, som även råkar vara en kär vän till mig. Någonting säger mig att det kommer bli mäktigt.