Fredagen kommer tillbaka
Man vaknar i sin lilla bubbla, och allt man kan tänka på är vatten och mat. Två resorb och en värktablett fort som attan. Man är torr i munnen, lägenheten är en bastu och man förbannar sig själv för att man inte städade upp förfesten innan man drog igår. Helst av allt vill jag bara ringa någon och tvinga dem att köpa mat till mig. Alltid samma beställning: En stor påse nötter, nektariner och coca cola. Försiktigt kikar man på mobilen. Tre missade samtal och några nya sms från vännerna som alla dragit åt olika håll under kvällens lopp. Sakta men säkert kommer allting tillbaka till dig. Ett förfärligt behov av att skicka ett mass-sms till alla som var med under kvällen och skriva ordagrant: "Tack för igår. Och förlåt för igår."
Ett litet sms som talar om att jag lever, sen sätter jag mig på Facebook. I detta nu chattar jag med Maja, och inser vikten av vad jag egentligen gjorde igår. Den är fjäderlätt. Ingenting. Det jag gjorde igår gör alla andra hela tiden. Men en liten tanke slår mig ändå. Tänk om det är kört nu? Att min impulsiva handling förstörde något som kunnat bli något bättre.
Om ni inte förstår, ursäkta min virrighet. Men tamejfan, det är lördag. Ingenting behöver vara logiskt på helgen.
Dagens "gå-ut-och-skaffa-käk"-outfit blev förresten inte lika diskret som jag önskar att den blivit. Jag tror att det är mitt undermedvetna som vill straffa mig genom att låta mig synas på tusen meters avstånd. Även i mörker.

Ett litet sms som talar om att jag lever, sen sätter jag mig på Facebook. I detta nu chattar jag med Maja, och inser vikten av vad jag egentligen gjorde igår. Den är fjäderlätt. Ingenting. Det jag gjorde igår gör alla andra hela tiden. Men en liten tanke slår mig ändå. Tänk om det är kört nu? Att min impulsiva handling förstörde något som kunnat bli något bättre.
Om ni inte förstår, ursäkta min virrighet. Men tamejfan, det är lördag. Ingenting behöver vara logiskt på helgen.
Dagens "gå-ut-och-skaffa-käk"-outfit blev förresten inte lika diskret som jag önskar att den blivit. Jag tror att det är mitt undermedvetna som vill straffa mig genom att låta mig synas på tusen meters avstånd. Även i mörker.

Kommentarer
Postat av: Törnis
Haha det var så kul att ses på stan! Du verkligen lyste. Hoppas du mår bättre snart! Och ja, du är verkligen färgblind. Den där tröjan är rosa, inte röd!
Trackback