NY ADRESS!

Ny adress till bloggen!

http://tovelinnea.blogg.se

Glöm inte att byta prenumeration på Bloglovin' nu.

Håller på att byta bloggnamn, och därmed fixar jag just nu designen till den nya bloggen. Toves teorier känns lite pretto. Det var ju inte meningen från början att så många skulle läsa, jag planerade för fem nära vänner som skulle kika på festbilder under söndagseftermiddagen.

Så nu gör jag om och gör bättre.

Idag känner jag mig som världens sämsta människa. Universums värsta person. Jag misstänker att det kan vara att jag börjat gå på p-piller som får mig att reagera så himla starkt på hela den här situationen som dykt upp. Tidigare har jag bara tagit den här typen av hormoner när jag varit i en relation, och då har man som haft automatisk tröst. Och användning för dem. Nu blir jag bara gråtmild och sentimental. Och jag klarar inte av att vara svag, så nu ska jag rycka upp mig. För det är bara att inse, en annan människa kan aldrig rädda dig.

Mina vackra väninnor har varit här och snackat skit i typ tre timmar. Nu håller jag på att rensa proppen i mitt handfat. Båda grejerna involverar jävligt mycket snusk.

Jag har fått dit en gilla-knapp! Ibland misstänker jag att man är någon form av tekniskt mirakelbarn. Sedan gör de om designen på Facebook så att du tappar orienteringen och ramlar ner från den där höga hästen.

Det är lite störningar på blogg.se just nu, så den kanske inte syns jämt. Men den finns där. Fantomknappen.

Fy fan så jävla bra. Det är en skiva som bör avnjutas med ett lite mosigt hjärta, adrenalin i blodet och snurrande tankar.

År 2004 var jag med i en pjäs. Då hade jag långt naturligt blont hår med raklugg.



Samma sak 2005, bara lite längre.



2006 färgade jag håret mörkbrunt. Det såg svart ut, men glänste rött i solen.



Jag bytte rakluggen mot snelugg för att se mer sårbar och emotionell ut.



Resultatet av blekningen blev katastrofalt. En hel sommar passerade innan jag lyckades göra det blont igen.



Då mest genom att jag klippte av det.



2008 fick jag ett ryck och färgade håret rött. Jag hade pojkvän och behövde inte imponera på någon.



Det blev mörkbrunt igen.



När jag blekte det för att bli blond så slog det slint. Morot.



2009 fick jag en roll i en långfilm, och de färgade håret brunt på mig.



Jag hoppade av filmen, klippte av mig håret och blekte det blont. Sedan dess har jag kört på kort blont hår.



Om ni undrar varför jag lagt upp det här lilla kollaget så har jag tråkigt och bestämde mig för att ha en liten nostalgitripp. Plus att jag fick ett litet mejl från en tjej som undrade om det var jag som hade knallrött hår en gång i tiden. Jag svarade ja, och hon undrade vilka andra färger jag har haft.

Redan 2003 färgade jag håret rosa, och sedan dess har jag haft alla färger utom grönt. Finns bara inte bildbevis på allt.

Det går inte alltid så himla bra. Igår var jag på den sjukaste festen med fantastiska människor. Billig öl, polispådrag och dansgolv. Men det är inte alltid ett recept för en lyckad kväll. Hjärtat värker värre än vad huvudet gör. Jag har vaknat flera gånger under natten, sträckt ut armarna och bara letat efter en varm kropp bredvid mig i sängen som inte fanns där.

Nu tänkte jag förklara min syn på alkohol. Folk verkar få för sig att jag är otroligt alkoholliberal, och att jag tycker att öl är meningen med livet. Det är det verkligen inte. Jag tycker att alkohol är skit, att baksmälla är helvetet på jorden och att det är förjävligt vad som händer när man tappar kontrollen. Därför beskriver jag mig själv som festromantiker snarare än alkoholromantiker. Jag tycker inte att man måste dricka alkohol för att ha roligt, och det är jag otroligt nöjd över.

Det fanns en tid när jag inte fattade skillnaden på fest och fylla. När fest inkluderade att dricka tills hela universum snurrar och man tappar allt omdöme. Så resonerar jag inte längre. Jag kan festa nykter. Gå ut på krogen och vänligt tacka nej till ölen som bjuds för att instället dansa tills universum snurrar på grund av syrebrist.

Känner man att det är omöjligt att festa utan alkohol borde man ta sig en rejäl funderare på varför man måste tappa förståndet för att vistas ute. I alla fall om man festar mycket. För det är verkligen inte bra för psyket eller kroppen att spendera flera dagar i veckan med att kexa ner toaletter och sluddra osammanhängande skit till främlingar.

Jag är ingen moraltant. Verkligen inte. Jag har gjort sjukt mycket skit i mina dagar, varit med om allt möjligt och hanterat många situationer jävligt dåligt. Jag har sett människor gå under på grund av att de inte förstått när de ska sluta. Därför är det otroligt viktigt för mig att ni förstår mig. Jag vill inte inspirera någon att supa ihjäl sig.

Så. Sup inte ihjäl er ikväll nu. Över och ut.

Jag har ju en liten kontakta mig-knapp till höger för att folk ska kunna höra av sig lite mer privat än att t ex kommentera. Mejladressen är [email protected]. Då och då droppar det in ett litet mejl från någon fin läsare som verkligen uppskattar bloggen. Det är ju helt fantastiskt roligt! Men idag fick jag ett jättelusigt mejl från en man som äger fjällstugor uppe i Lappland som ville ha ett samarbete. Jag länkar till hans sida, och han länkar till min. Jag avböjde vänligt. För helt ärligt känner jag mig inte så fjällstugig, och jag tvekar på att alla 60 plusare som ska hyra fjällstuga har något som helst intresse av att läsa min blogg.

Har köpt mig en klocka. Någonting säger mig att den kommer komma väl till pass. Klockan är inte död bara för att vi har mobiltelefoner att kika på numera. Låt mig förklara.

Dilemma: Du sitter i biosalongen och de säger åt dig att du mååååste stänga av mobiltelefonen. Du sätter den på ljudlös, utifall att du måste kolla på klockan under filmen. Du kanske måste med en buss, har stämt träff med någon efteråt eller lider av en tvångstanke att fundera på vad du misstänker att klockan är och jämföra det med den verkliga tiden. När du fiskar fram telefonen för att kolla klockan får du precis ett sms, bilden på duken blir suddig och alla ser att det är du som har mobiltelefonen på. Du blir nersparkad av en grupp biohuliganer, ramlar ner på golvet och inhalerar popcorn. Vips måste du ligga på sjukhuset för lungpumpning, blir av med jobbet och dina barn vill inte längre ha med dig att göra.

Det hade ju varit så mycket enklare att vinkla klockan mot ljuset från bioduken, kisa och försöka se genom glaset som reflekterar filmen så att det blir en liten utmaning att se vad klockan visar.

Eller så anser man bara klockor som ganska snygga och har den som smycke. Man glömmer ju hur som helst att titta på den.

Nu finns nya Nöjesmagasinet City ute på stan. Jag tycker ni ska kila ut på stan, ta hem en kopia och titta igenom den. Heja Magnus på framsidan, förresten.



Ja, jag kanske inte pryder omslaget men lite Tove får ni i alla fall. Jag vill redan nu dementera uppgifterna om att jag på något sett skulle vara alkoholromantiker bara för att jag romantiserar festandet. Man behöver inte dricka för att ha kul. Öl ska drickas för smaken, inte berusningseffekten.

Igår träffade jag en läsare på TC. Ibland känns det som att ni inte finns på riktigt, att jag skriver för och åt mig själv. Men ni finns ju! Och vad fantastiskt trevligt det är att ni blir fler också. Fortsätt finnas. Jag tänkte då fortsätta skriva så att CIA får lite lättare att kartlägga mina beteendemönster. Om de någon dag behöver fånga mig så vet de vad jag gillar och vad jag kan byta hemlig information mot.

- Pengar
- Tartex
- Öl
- Trevliga människor

Och då vet de dessutom vad de kan hota mig med.

- Människor som försöker vara ironiska men misslyckas
- Orättvisa (bieffekt av att växa upp med syskon)
- I princip allt som är rosa
- Människor som vet att de är snygga och därför inte tycker om någon annan än sig själv

Förresten. Ett litet budgettips. Te är ju himla billigt, och jag har köpt ett te som smakar bröd. Falska mättnadskänslor - hög femma! *klatsch*

Om man äter müsli i en riktigt liten skål blir det billigare att äta en hel tallrik.

Förresten. Min nya iPod väger mindre än min gamla, men har ändå mer musik och funktioner. Teknikens under.

Jag är ett stort fan av Underbaraclara. Hon är så himla duktig som pysslar så fint. Så idag pysslade jag också. Jag hängde upp en gammal kökshandduk på balkongen så att jag kan se hur mycket det blåser.

Ikväll blir det TC. Feeest.

Min pappa har ett ganska ballt jobb. Han är berättare. Jag är otroligt stolt över min lilla pappa. Hans jobb är att berätta historier för folk. Om krig, änglar, vittra. Norrländska skogar fulla av troll och magi. Som barn triggade det en hel del fantasier, och en hel del mardrömmar också för den delen.

När jag var liten drabbades jag av en bieffekt. Pappa var nämligen dum nog att berätta om slaget vid Sävar år 1809, då ryssarna kom och tog över landet. Mördade barn och plundrade hem. Det ledde till ett problem. Varje gång det flög ett flygplan över huset blev jag livrädd och trodde att det var ryssen. Än idag kan jag få rysningar när jag hör flygplan.

Nu är det här en gammal bild på lägenheten, men ändå. Så jag har ryckt upp mig idag! Jag har städat, diskat, tvättat och satt upp saker på väggarna. Tagit mig tid att promenera runt lite, äta gott och träffa Stina på hennes jobb. Nu ska vi snart göra stan osäker och ha klädbytarafton hos Amanda. Jag har samlat ihop lite saker.



Skor jag aldrig gått i, klänningar jag inte vill använda längre. Handväskor och sånt. En hel påse. Nu ska här bytas bort kläder. Hoppas jag fyndar. Jag hejar på mina väninnors garderober.



Hängt upp lite saker på väggen. Typ den här babybilden som hänger över sängen. Om jag nu vaknar av att en våldtäktsman bryter sig in behöver jag inte längre vara rädd. Inte kan han väl förgripa sig på någon när han ser en babybild på väggen?



Suddig bild, men hur som helst. Jag misstänker att jag var berusad dygnet runt på Way Out West i år, för när jag kom hem hade jag och Hedvig fotograferat oss för ett personligt vykort som jag sedan adresserat hem till mig själv. På baksidan står det "Kolla vad ful du är". Även mamma och pappa fick varsitt vykort med bilder på mig, men baksidan var då nerkluddrad med osammanhängande beskrivningar av olika händelseförlopp från resan. Förlåt mamma och pappa, jag ska vara nykter nästa festival. I alla fall på dagtid.

I vanliga fall är jag rätt skojfrisk. Men inte nu. Jag är rädd. Jag skrev just ett jävligt seriöst inlägg om hur skraj jag är för Google och deras makt. Att mitt bröllop kommer stormas av agenter från CIA utskickade för att hindra mig från att sprida min propaganda vidare till kommande generationer. Och när jag trycker publicera så försvinner inlägget. Spårlöst. Alltså, det är helt sant. Jag hade bilder och allt - nu är allt borta. Kan någon snälla snälla komma och hålla om mig?

Skit-Google. Skrämmer folk så här.

Alltså jag vet att ni troligen blir lite avdankade på att läsa om mitt ölsug. Men varje torsdag är det samma sak. Bara en dag kvar. Sen är det socialt accepterat för dig att dricka humlehaltiga drycker tills du svamlar. För jag dricker ju faktiskt inte på vardagarna när det inte är sommar.

Hur som helst. På måndag kommer den nyttiga kickstarten. Jag och mina cigaretter behöver en sista helg ihop innan jag stoppar undan legitimationen, går omvägar kring tobakshandlare och suktandes smyger efter rökare på stan i hopp om att min hud ska absorbera lite nikotin åt mig. Funderar på att byta ut ciggen mot Stinas "snus". "Snus" är inte riktigt snus. Det är nikotinfritt och fullt av vitaminer. Dom är bra för kroppen. Och det är INTE cigaretter, din förbaskade blondin!

Frivilligt arbetslös och fullt frisk. Halsen är i trim och nu är det festhelg. TC och fabriken - se upp! Jag går lös i helgen. På måndag blir jag rökfri och sockerfri. Det känns som att jag och mina cigaretter behöver en sista vända tillsammans innan jag kan lägga dem på hyllan. Och nu ska jag njuta av varje bloss.

Imorgon slutar jag mitt jobb. Det är startskottet för min nyttiga månad. Sockerfri och rökfri från och med imorgon. Inte en chokladbit. Inte ett chips. Fem mål mat om dagen. Promenader, cykelturer och joggingrundor. Jag ska sluta dricka öl till middag på fredagar och se till att kroppen får en liten kick innan Oslo. Någonting säger mig att det är staden där mina artärer kommer klogga igen och mina lungor bli svartare än vinternätter om jag inte rycker upp mig.

För jag har syndat. Mycket. Fan vad jag har druckit öl. Nu ska jag lära mig! Nu ska jag inte röra en cigarett på en hel månad. Bevisa för mig själv att jag kan lägga av. Den du.

Voila! Ett gratis fluff.

Idag blev jag klippt helt gratis. Vilket lyx. Allt jag behövde göra var att bli lite fotograferad efteråt. Kanske borde satsa på det där yrket ändå. Ni får se bilder när min kamera fungerar igen.

Jag har en tendens att falla för upptagna personer. Människor som redan har en respektive. Det är ju en sjukt dålig grej. Varför gör jag så? Ogilla.

När jag skaffar barn tänker jag ha öronproppar och näsklämma dygnet runt.

Jag är så jävla sjuk. Så jävla jävla sjuk. Hela min kropp är svullen, min hals är tjockare än mitt huvud och jag kan inte hålla ögonen öppna i mer än två timmar innan jag tuppar av. Ibland, bara ibland önskar jag att man vore i ett monogamt förhållande med en omhändertagande person som kunde krama om mig. Men bara när man är sjuk och sentimental. Så fort jag är tillbaka kommer jag rysa vid blotta tanken. På det sättet kan jag hålla med Barney i How I Met Your Mother. Det är ganska trevligt att inte veta vem nästa person man släpper in i lägenheten är. På alla övriga vis är mannen ytterst osympatisk. Eller vill man ha trygghet i form av en varm kropp bredvid sig i sängen? Jag vet inte. Ärligt talat så vet jag verkligen inte.

Man är allt bra ombytlig. Tar det som det kommer.

Jag är ett jävla vrak. Kanske dags att hugga tag i problemen.

Jag är med och tävlar om en ny mobiltelefon via Dennis blogg. Det vore så fantastiskt att ha en ny telefon när jag flyttar till Oslo så att jag kan hålla kontakten med alla mina nära och kära. För åh, vad jag kommer sakna er. Att inte vakna upp i min lilla etta längre. Att inte kunna vända mig till mamma och pappa när livet är lite jobbigt. Alla dagar vi spenderat på Bibliotekscaféet med att dricka kaffe och skratta tills vi gråter. Allt kommer vara helt nytt och säkert sjukt jobbigt i början. Då skulle det vara skönt att i alla fall ha en fungerande mobiltelefon att ringa er från.

Så. Idag är jag sentimental, som ni kanske märker. Jag ursäktar ödmjukast för sympatifesten och hoppas att ni återgår till att betrakta mig som människan med hjärtat dit känslor kommer för att dö.

Jag är sjuk. Kan inte riktigt röra mig, och därav den låga uppdateringen. Så ont i halsen har jag inte haft på år och dag. Sen är hjärtat lite mosigt idag också. För mycket känslorus igår. Att man kan längta så efter någonting man aldrig haft. Sakna någon så mycket att det till och med spritter i fingertopparna. Att kalla det krossat hjärta vore lite magstarkt, för jag vet ju att det inte är omöjligt. Mer bara jävligt mosig.

Sjukt bra kväll igår. Berättar mer när jag lyckas släpa mig från toaletten.

Festmys. Undanplockat och dammtorkat. Och ja, jag har julstjärna året om. Det besparar mig flera minuter.



Mitt i processen. Jag gör tre saker samtidigt. Mobil, pose och telefonsamtal. Den du!

Jag tycker att det finns många som tar sig själva på så himla stort allvar. Kan aldrig göra en rolig min utan att samtidigt visa upp sin bästa sida. Jag tycker att det är den charmigaste egenskapen hos människor i allmänhet är självdistans. Att ha kaos och stök hemma, och inte skämmas. Jag jobbar på det hela tiden. Så nu ska ni få se min lägenhet innan jag städat inför förfesten. Och en bild på mig, innan jag är tillfixad inför kvällens utgång. För jag vill uppmuntra folk att ha kaos. Och visst, det blir väl inte så jävla självdistanserat om man senare lägger till en efterbild på hur städat det blev, men det är i alla fall en början på att dräpa min inre pedant.



Här har ni min stökdjungel. För vissa ett helt vanligt rum. Men perfektionisten i mig har gråtit blod nu under några dygn. Jag har tvingat mig själv att lämna saker framme bara för att träna. Kväva ångesten. Nu får jag visserligen stort sällskap på besök ikväll, så jag tänkte städa och plocka undan så att alla får plats.



Rödblommig och nyduschad. Så här ser jag ut majoriteten av dygnet. Tack och lov blev jag ingen sån som måste spendera en timme framför spegeln för att känna mig nöjd. Ge mig trettio sekunder till mascara och jag kan gå ut. Jag tycker att allt annat är slöseri på vardagar. Tycker folk inte om mig för att man har ringar under ögonen och sådan skit så vill jag ändå inte ha med dem att göra. Till fest ger jag mig själv cirka tio minuter. Ser det fortfarande inte bra ut så förbannar jag mina föräldrar ett tag för mina gener, men jag orkar inte mer än så. Tack Waldorf, och tack Midgård för er goda uppfostran.

Så. Ett litet försök till självdistans. Iklädd underkläder och med droppande hår tycker jag på publicera. Ses i vimlet, gott folk.

Så här ser det ut när jag bloggar.

Nu har jag gått Riskettan på körskolan. En kurs om alkohol, trötthet och allt sånt som inte ska kombineras med bilkörning. Jag blev godkänd. Dock kände jag mig ganska tragisk när det första jag gör är att dra till Systembolaget. Oroa er inte, STR! Jag ska inte köra bil när jag har druckit det.

Och på tal om Systembolaget, så vet jag att jag varit dålig med Umeåskvallret på senaste tiden. Jag har fått lite pikar angående det. Jag lovar, jag ska fyllerapportera lite bättre nu. Ta med kameran och skriva timrapporter. Imorgon ska jag faktiskt skriva en krograpport till en tidning. Det blir kul. Ni får läsa den sen. Än så länge får ni nöja er med en förhandsvisning.

Sluta åka bil till jobbet. Det snöar i oktober.

Och ja, jag tog bort allt det jag skrev tidigare. För jag inser att det är fel att bli förbannad på individer när det handlar om inställningen hos ett samhälle. Suck. Vad hopplöst det känns ibland.

Man kan tycka att det skulle vara urtypiskt mig att glömma viktiga möten och komma till jobbet på söndagar. Men det är faktiskt inte så. Jag är duktig på att hålla koll. Så varför i helvete är kontoret helt tomt? Vart är mina kollegor? Åh nej. Jag lovar att jag har glömt något, bara för att jag just skröt om att jag aldrig gör det. Kombinerad jantelag och karma. JÄVLA LIV!

Igår var jag ute och rände med Anna-Karin. Jag gjorde Umeå osäkert, vinfull på en vardag. Vi drack vin på fotograferingen och jag hade inte ätit middag. För att rättfärdiga mitt drickande sa jag till mig själv att jag firade chilenarna som hissats upp ur gruvan. Dålig grej, dålig grej. Sen drack vi öl på Scharinska. Bra grej, bra grej. Sedan cyklade jag hem och åt knäckebröd med tartex och avokado med örtsalt. Fantastiskt avslut på en kylig dag.

Förresten, gott folk och kära läsare. På fredag finner ni mig i dimman på TC Folk. Jag tänkte klä mig festligt, dricka öl och dansa. Så som man gör på fredagar. Kanske kissa utomhus, och försvara sig till polisen genom att självsäkert sluddra att nöden minsann inte har någon lag. Det fungerar ibland har jag hört. Men å andra sidan är det höst, så jag håller mig nog inomhus.

Modellyrket skulle aldrig passa mig. Jag är så jävla frussen. Idag kilade vi omkring på klippor i höstsolen, utan ytterkläder. För att se lite tuffa ut. Vinet hjälpte knappt. Det som värmde var det goda sällskapet. Så fort jag har bilderna lägger jag självklart upp dem. Det är för ett musikprojekt som kommer låta jättevackert, och med Umeås bästa fotograf kommer vi säkert se jättevackra ut också. Heja Jenni!

Jag tycker att det är så förbannat roligt att chihuahua stavas chi-hua-hua. Att uttala det är lika med gapskratt. Visst, jag älskar små hundar. Men chi-hua-hua tar ju priset! Den är för liten för att synas i mörker och måste klä sig i dunjacka under den norrländska vintern. För att inte tala om hela stoppa-hunden-i-väskan-kulturen som gör mig så förbannat illamående. Jag är istället betagen av mopsar. Om jag vore ett djur skulle jag vara en mops. Springa runt i cirklar och bli exalterad helt utan anledning. Sedan få andningsproblem och däcka. De låter som små rökande farbröder. Världsledande i tuffhet, skulle man kunna säga.

Om man är så här bra på att ÅKA bil, varför får jag inte KÖRA bil? Ge mig körkort! NU! Jag är less på att läsa om viltolyckor och stoppsträckor. Jag är less på att plugga in antal dödsolyckor och vad som är lätt släpvagn. Det är urtråkigt! JAG VILL KÖRA BIL!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej, jag erkänner. Bilden är snodd från Google. Jag lyckades inte fotografera gårdagskvällens norrsken med min futtiga mobilkamera. Men igår såg jag ett. De är sällsynta, men jag såg dig nog!

Pappa ville att jag skulle köra lite mörkerkörning och träna på landsväg. Så vi satte oss i fjutt-Volvon och drog mot stugan i Bygdsiljum. När vi stänger av bilen och allt elektriskt ljus slocknar så ser vi att himlen brinner. Det var makalöst vackert. Jag fick ont i magen och tyckte nästan att det var obehagligt. Bara några minuter senare var det borta. Då stod vi där, mitt i kulingen och bara frös en stund. Det är inte ofta man får uppleva norrsken numera.

Visste ni det? Att man kan göra en svartvit TV till färg-TV genom att dra en nylonstrumpa över TV-apparaten? Haha. Nä. Skojja ba.

Eller?

Frukost är dagens bästa stund. Varje dag. Man är hungrig och sugen på kaffe. Så jag skuttar iväg mot frysen, plockar ut brödet och stoppar brödrosten full. Sen börjar brödet brinna. I två sekunder stirrar jag bara. Brinner mitt bröd? MITT BRÖD BRINNER! Paniken tar överhanden, men jag stoppar undan den i en mental matlåda. Vakuumförpackad panik. Vem har tid att bli panikslagen när det brinner? Helt iskall hanterar jag situationen, och nu luktar det inte ens bränt hemma. Den du! Brinner det hos dig? Vem behöver brandkåren? Ring mig istället!

Om fler personer gillar Pernilla Wahlgren på Facebook än vad jag har vänner, så betyder väl det ändå att man har misslyckats med livet? Här kommer en liten bild på mig och Pernilla som förmedlar mina känslor angående detta. Pernilla är bara glad, den jäveln. Jag känner mig naken. Exposed. Rädd.

Har just varit på bio och sett Inception. Hjärnknull. Kan någon snälla svara mig om detta är verkligheten eller någon jävla dröm? Hur fan ska jag våga sova nu? Existentiell ångest. Om frihet är att våga möta sitt öde är jag alltså fången. Men... vart?

Ibland formar jag det jag äter till någonting annat. Istället för en macka äter jag nu en uggla med två morotsögon. Det kanske tillfredsställer det där behovet man har av att äta kött. Mmm. Jag blundar och tänker på djur.

Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle bli en sån bloggare som ber om ursäkt för dålig uppdatering. Men jag måste faktiskt göra det. Jag spenderar hela dagarna med att göra andra saker, och det finns inget annat att göra än att be om ursäkt till alla er som läser.

Men ni hänger ju kvar ändå! Jag ser er allt. I alla fall på statistikkurvan. Jag gillar den kurvan. Inte kunde väl jag fatta att så många skulle klicka in sig hit varje dag. Här får ni en förlåtbild. Jag är lite skärrad av siffran.

Igår blev en lugn kväll. En kväll för sötsaker och reflektioner. En kväll för Risifrutti och The L Word. Det var härligt och bra för sinnesfriden. Sen måste man ju bjuda sig själv på filosofikakor när man tänkt klart. Belöna kroppen med en liten sockerchock.

Denna söndag tänkte jag spendera med att dricka kaffe, promenera i solskenet, läsa körkortsteori och köra bil. Ladda min mp3-spelare med grymma dokumentärer och glida omkring på höstlöven i skogen. Det blir en bra söndag. Förhoppningsvis. Egentligen borde jag städa och diska. Men jag vill verkligen ha tid med någonting för min skull idag. Jag har bara sprungit för alla andra ett tag nu. Lite egentid i skogen känns viktigt. Inte städtid i lägenheten.

Sen måste jag ju tala om att jag har ett otroligt musikprojekt på gång. Jag hoppas att alla kommer tycka om det. Ni får såklart veta det så fort vi har släppt någonting.

Sitter och kollar på Top Model. Hur kan de vara så smala utan att gå sönder? Jag tänker mig att de borde blåsa iväg när det stormar. Slår man en av flickorna knakar det nog som när man kliver på torra kvistar. Äh. Nu bantar jag tio kilo, flyger till New York och virvlar med höstlöven istället.



Men Tove, har du Fredrik Reinfeldt på väggen? Ja, det har jag. Det är en disktrasa med hans ansikte på där det står "Till din hushållsnära tjänst". Fantastiskt kul.

Jag ser hemlig ut på Hemligaklubben.

Nu förstår jag storheten i Kungarna av Tylösand. När du varit ute och virrat kan du kolla på Jockeboi och känna att det finns brutalt mycket mer pinsamma människor än du. Nu sitter jag här och inväntar vimmelbilderna. Panik.

1. Du välter.
2. Du välter.
3. Du välter.

Ja, om du vrider lite på huvudet så ser du.

I alla familjer har man en roll. En funktion. Det är det som är så tryggt med familjer, att man älskar varandra så himla mycket. Ovillkorlig kärlek. Jag lider så mycket med människor som inte tycker om sin familj. Då blir man kanske aldrig älskad på det där sättet som bara släktingar kan älska dig. Eller andra kanske också kan förse dig med den, men för mig är det lite skillnad på familjfamiljen och vänfamiljen. I min familjfamilj har jag en annan roll än i kompiskretsen. Så här kan man beskriva min familj.

Vildingen. Det är jag. Tycker mycket, pratar högt och är otroligt känslomässig. Är jag arg så skriker jag. Är jag glad så skrattar jag. Är jag ledsen så gråter jag. Gör vad jag vill när jag vill det, och låter ingen säga emot. Även om jag har fel. Nu säger jag inte att jag kan ha fel, bara rent hypotetiskt att jag inte skulle kunna erkänna det om jag någon gång nu hade fel. Vilket jag aldrig har.
Akademikern. Lillebror. Han är smart och går till skolan även om han är förkyld. Han tar inte onödiga sovmornar och gör sina läxor i tid. Lever hellre livet på nätterna än att skolka på dagarna. Duktig bror. Motsatsen till syster.
Curlingföräldern. Det måste ändå vara mamma. Egentligen klingar ordet för negativt för min smak, men hon är den omhändertagande som köper hem min favoritmat när jag kommer på besök. Den enligt mig mest älskvärda människan i hela världen, som ändå tycker och tänker helt själv. Tar ingen skit och säger ifrån när det blir för mycket. Tuff brud i lyxförpackning.
Den omedvetna curlaren. Pappa försöker verkligen vara annorlunda. Han vill verkligen inte hindra oss barn från att växa själva. Han knuffar hellre ut ur boet. Men hans måhända hårda fasad rämnar ibland. Han gömmer mat i min väska när jag sover över och erbjuder att betala terapi om hans uppfostringsmetoder inte fungerat. Kanske mest på skämt, men jag tycker att det är kul. Speciellt när man hittar avokado i väskan när man kommer hem.

En brokig skara. En liten familj på fyra. Som vilken familj som helst, egentligen. Bara lite högljuddare. Otroligt mycket kärlek. Familjen är ju faktiskt några man alltid har kvar. De som sjunger när du fyller år och pyntar trädet på studenten.

Det är inte ofta man vaknar i någon annans säng och inte fattar vart man är på en helt vanlig vardag. Hm. Jag kisar mot ljuset och rör lite på fötterna. Kall luft sipprar in, och jag knölar genast ihop täcket igen så att värmen får stanna kvar. Vart tusan är jag? Är det inte fredag idag? Plötsligt slår det mig att jag tog en kvällspromenad till mamma och pappa. Jag ligger i bäddsoffan och känner kaffelukt.

Från panikmorgon till bra morgon på några sekunder. Det bådar gott inför kvällens bus på Hemligaklubben. Här har ni förresten en bild på min mamma som ung. Visst är vi ganska lika ändå?

Hörde den här låten för första gången i lördags. Kortfattat kan man säga att en kvinna vaknar upp med en främmande man i sängen, hennes bror kommer in i rummet och den misslyckade våldtäktsmannen flyr. Två killar har gjort om nyhetsinslaget till en låt med hjälp av auto tune. Och låt mig bara säga, den fastnar. Jag har gått omrking och sjungit den här låten för mig själv nu sedan i lördag. Hide your kids, hide your wife!

Jag cyklade förbi där tidigt denna höstmorgon, och råkade kanske få en kille jag känner som bor i huset att tro att det brann i hans hus. Det var ju falsklarm. Förlåt.

Jag tror att jag och den här killen håller på att skriva musikhistoria. Vi är båda två helt i extas. Det kommer inte likna någonting jag någonsin tagit mig för. Sen ska Umeås mest begåvade fotograf ta bilder på oss. För något projekt håller vi ju på med. Det har bara inget namn än.

Här kan ni ladda ner tigerlåten om ni vill.

Att sitta instängd i en jävla källarlokar under en 2½ timmes körkortsteorilektion är tråkigt. Riktigt tråkigt. Visst, lärarna är sympatiska och själva informationen är väldigt nyttig. Men det är ju fortfarande tråkigt. Riktigt riktigt tråkigt.

Men idag hade vi en rolig lärare. Min förra lärare. Allt eftersom domnar eleverna av, och det gör minsann läraren också. Hur kör man i mörker? Ingen lyssnar liksom riktigt ordentligt. Han pratar om hur man ska få sig själv att synas om man måste köra in till vägkanten när det är mörkt. Tända varningsblinkers. Om den är trasig kan man stampa på bromsen så att bromsljuset blinkar. Eller tuta riktigt ordentligt så att alla hatar dig. Och tända en brasa i skuffen. Kanske klä på sig reflexer och dansa en liten dans. Plötsligt slår dig mig vad han har sagt. Ett bubblande gapskratt väller över. Jag och tjejen bredvid kunde inte sluta skratta den resterande timmen. Till slut satt vi alla bara och tjöt. Så ska man lära sig att köra bil. Skratta tills vi gråter.

Idag slöar jag på kontoret, tänkte jag. Skriva lite mejl och sånt. Vi har så sjukt härligt kontor. Stora fönster, egna skrivbord, egen kaffekokare, en brits och rinnande vatten. Att ta över kontoret efter en sjuksköterska är rätt fantastiskt. Arbetskamraterna och kakorna är inte heller så dumt.

Visste du att Facebook har snyltat våra telefonnummer? Om du loggar in, trycker på Konto och Redigera vänner. Sedan Telefonbok. Då kanske ditt nummer står där, till allmänt förfogande. Obehagligt.

När jag och Johan såg Håkan Hellström på Way Out West i augusti tänkte vi båda samma tanke. Oj. Nu är det en sån där konsert som alla kommer prata om för alltid. Säga att jag var där. Var du också där? Då är vi förenade i något magiskt band för all framtid. Det var magi. Och nu har han släppt den magiska finalen på den magiska showen, i den mest magiska musikvideo jag sett på år och dag. Håkan upphör aldrig att beröra. KRÅKAN JAG ÄLSKAR DIG!

Gnällvarning. Men kanske en liten förklaring till varför jag är så virrig. Extra virrig alltså.

Jag är en person som kräver ganska mycket egentid. Ta långa promenader, döslappa framför TV-apparaten. Vara ensam och göra saker jag tycker om. Jag har inte suttit ner och slappat på typ en månad. Det är intensivt och på högvarv hela tiden. Jag jobbar heltid, pluggar teori och kör bil. Däremellan försöker jag träffa kompisar, umgås med familjen, festa, skriva musik och ha egentid. Sen måste jag sova åtta timmar för att fungera också. Allt detta har lett till magkatarr och en konstant känsla av att inte räcka till.

Jag träffar sällan mina vänner när jag inte festar, och då har jag inte ens tid att bli onykter. Har ni hört talas om något liknande? Flickan som inte hade tid att vara bakfull, utan måste vara pigg och alert nästa dag. Ändå går jag ut, för att skaka loss på dansgolvet i gott sällskap botar även det värsta magontet. Plus att jag tycker att det är trevligt att spana på folk.

Jag kombinerar mitt promenerande med att ringa vänner och prata samtidigt, för jag har så dåligt samvete att jag har ont om tid. Så nu vet ni hur det ligger till. Men den tjugoandra oktober slutar jag jobbet. Då kommer jag ha hela dagarna till mysiga höstpromenader med bästa vännerna, planera Oslo och ta körkort. Först ska jag bara härda.

Alla underbara vänner som har förståelse - ni är bäst. Alla ni andra som inte känner mig förstår nu kanske varför det är lite låg uppdatering. Men tro mig, jag är fortfarande en jävla filur.

Kvarglömd sallad.



Dagens outfit. Matförgiftning?

Jag känner mig som en övermogen mango idag. Hur känner man sig då? Mjuk, mosig och alldeles för söt. Nej, skämt åsido. Jag är mest bara jävligt mosig. Bilder kommer senare.

I hela mitt vuxna liv har jag undvikit högklackat. Jag hatar ljudet av klickklack mot golv. Jag förknippar det med Kissie, rosa, Kissie, modebranschen och Kissie. Anorektiska moderedaktörer på tjejtidningar som uppmuntrar flickor att vara sig själva, bara lite smalare och med fylligare former. Som Kissie. Först uppmanar de att du ska vara unik, för att på nästa sida tipsa om dietpulver och hur du ska tillfredsställa HONOM i sängen. Tack vare detta har jag utvecklat en fobi mot trender och normer på hur en typisk tjej ska vara. Jag dömer inte tjejer som älskar knallrosa festblåsor med dyra partypumps, men jag själv klär mig inte så. Aldrig. Men jag äger ändå förvånansvärt många par som jag aldrig använder. Jag tycker att de är estetiska på ett sätt som Converse inte är. Obekväma men vackra, helt enkelt.

Sedan är det tyvärr också så att jag var 173 cm lång med timglasform och C-kupa när jag var tolv, så jag utvecklade ett otroligt komplex för min längd och min form redan som barn. Det är inte lätt att vara längre än alla skolans elever, sin lärare och sina föräldrar när man är elva. Som tjej börjar man kompensera genom att gå med huvudet nerböjt i så låga skor man bara kan. Och att ändå få höra glåpord dagarna i ända. Långben, skyskrapa och giraffjävel. Att inte få åka för en tia på bussen till diskot när man var sminkad. Att alltid behöva förklara att jag bara var ett barn.

Men nu ska jag ta revansch på lågstadiets mobbare. Jag jobbar så hårt för att komma över mina komplex. Antingen anser man sig för mager eller för bred. För lång eller för kort. För kaxig eller för svag. Skit samma. Jag ska använda mina nya kilklackar från Monki även om jag blir längre än en och åttio. Kalla mig giraff du bara. För jag växer upp, och inte bara på längden.

Jag har flera olika leenden och skratt, precis som jag tror att många har. Ett vanligt leende, ett gapflabb, ett flörtigt leende. Listan fortsätter. Mitt absolut bästa leende är dock Fåntratten. Jag brukar dra den efter ett riktigt fånigt skämt. Nu finns det på bild. Det fåraktiga leendet med den obligatoriska gesten för gott humör: tummen upp. Så fantastiskt. Förresten, ironilamporna blinkar. Jag borde helt enkelt sluta vistas bland folk. Utveckla torgskräck.

Jag ska tydligen skriva en krograpport till Nöjesmagasinet City. Det blir kul! Roligast av allt var dock att vi pratade om tidningen sekunderna innan de ringde och frågade. När man talar om journalisterna.

Hela konceptet med dagens outfit-bilder faller mig inte riktigt i smaken. Så här får ni den konstigaste outfitbilden jag någonsin sett. Krokig, vriden och allt i smutsig spegel. Allt är svart utom läppstiftet och nagellacket.