NY ADRESS!

Ikväll är det säsongsavslutning på tisdagsrex. Vi kände att vi måste hedra detta festens Mecka och fylla våra glas med billigt vin en sista gång innan det är för sent. Kvällen börjar med kräftskiva hos Stina (salladsskiva för vegetarianen), sedan gömmer vi ölburkarna i jackan och cyklar in till Rex där vi ska fira ut sommaren. Ljuvligt.

På torsdag ska jag klippa av mitt hår och färga det hos Pernilla. Resultatet får ni se då. Nu ska jag återgå till att dricka kaffe och prata i telefon en stund. Först ska ni få se en bild på mig och min kära Pernilla när hon pysslade med mitt hår i april.

När min lillebror för första gången skulle åka på resa utan mina föräldrar drog han och en kompis till Stockholm. Jag skulle nog anse lilla Björn som en av mina bästa vänner och jag skulle säga att jag känner honom ganska väl. Min bror har alltid varit ganska metal, vilket är anledningen till att jag satte kaffet i halsen när han berättade att han spontanåkt till Allsång på Skansen. Men enligt mig är det bästa med brorsans resa ett gravallvarligt sms han fick av min far. Jag förstår ju vad han menar, men det är bara så förfärligt roligt. Det gick, helt seriöst, någonting i stil med det här:
"Björn, om he henn nanting, nanting du aldrig sett förut. Stå int å glo. Då förstår dem att du int kom fra stan."

Översättning till rikssvenska: "Björn, om det händer någonting, spring därifrån. Om folk fattar att du är en liten lallare från Umeå som aldrig varit med om någonting brutalt i hela ditt liv kanske de tar dina pengar och slår dig."

Denna visdom är direkt stulen från min farfar, när pappa var femton och skulle dra på tågluff i Europa direkt efter nian. Då stod de på tågperrongen, och farfar tänkte förbereda pappa på den riktiga världen. Tack farfar och tack pappa, för att ni förgyllt min tillvaro med denna fyndighet.



PAPPA

Jag är smått besatt av att scrolla genom listorna med gamla sommarpratare. Jag högerklickar, drar hem deras snack och promenerar staden runt med hörlurarna fulla av gnällande kändisar. På senare dagar har jag ju blivit lite sentimental då flera av mina bästa vänner lämnat staden, och då passar jag på att lyssna på de kändisar mina kompisar älskar mest. Igår lyssnade jag på Ola Salo och tänkte på min älskade Olander. Idag skrattade jag mig hela vägen till Ica Maxi med bitterfittan Martin Kellerman i lurarna och Hanna i tankarna.

Idag lanserade vi vår nya blogg på jobbet. Dragonskolebloggen. Här hittar ni den. Vår header är rätt snygg, så här får ni den. Gullefjunet till vänster heter Stina, jag är knölen i mitten och hunken till höger är Alexander.

Har bytt namn på Facebook så att staten inte kan hitta mig. Lurigt värre.

Nu ska jag bjuda på en liten hemlis. En billig snabb enkel och jättegod maträtt som jag kallar Höstsoppan. Den helar dig när du är sjuk, tröstar dig när du är ledsen och mättar dig när du är hungrig. Och som att den redan inte vore bra nog så är den dessutom miljövänlig som attan och 100% vegetarisk. Som Jesus, ungefär.

Toves höstsoppa:
5 dl vatten
1 pkt Fond "Du Chef" Grönsaksbuljong (helt utan tillsatser)
Färska säsongsgrönsaker, t ex morötter, blomkål, broccoli och vitkål

Sätt på spisen och häll i vattnet i en kastrull. Skala och hacka grönsakerna, och beroende på vilken konsistens man gillar så tillsätter man alltså grönsakerna enligt smak. Jag personligen gillar mina grönsaker krispiga med tuggmotstånd till skillnad från vissa peroner (läs snorungar) i min närhet som gillar barnmatskonsistensen. Då tillsätter jag grönsakerna när vattnet börjat koka, tillsammans med buljongen och låter detta sjuda i några minuter. Poff, klart. Smaskens.

Eller vänta nu, var det verkligen jag som kom på det här? Kan man bli stämd för matplagiat? Jag återkommer.

Det hände en konstig sak när jag drack kaffe idag. Jag glömde att jag kokat det, så det var alldeles kallt när jag skulle dricka det. Men inte hela vägen igenom. Första klunkarna var alldeles kalla. Sen blev det ljummet. Sen blev det kallt igen. Hur fan är det här möjligt? Det var ljummet i mitten och kallt i toppen och botten. JAG FATTAR INTE!





I ett försök att ta en konstnärlig bild på min kaffekopp blev det en fläck på mitt nya IKEA-påslakan. Fan.

OBS! Bakisångestvarning. Ta aldrig inlägg skrivna på en söndag seriöst. Brutal ärlighet är obligatorisk.

Ibland misstänker jag att man varit singel lite för länge. Jag har utvecklat en superskill som min vän Hanna så fint beskrev som en scanner. När jag går in i ett rum, går på stan eller egentligen vad som helst har jag en helt ofrivillig scanner som pejlar snygghetsfaktorn. På tio sekunder har jag en topplista i huvudet. Även om jag inte vill använda den så finns den bara där. Ger man mig tjugo sekunder till har jag total koll. Vilken kille som spanar in vilken tjej, vem som är lättast att få omkull, vem jag kan charma och vem som är omöjlig. Hanna saknar denna förmåga. Är jag ensam om det här?

På tal om min pinsamt pubertala skill måste jag ta upp ett barnsligt dilemma. Är det verkligen för mycket begärt att killen man gillar ska förstå att man gillar honom utan att jag ska behöva säga någonting? Jag gillar inte att säga någonting. Det här är nog egentligen den enda situationen då jag är helt knäpptyst. Finns det inga manualer för sånt här?!

Misstänker du att detta uttalande handlar om dig? Plinga på min dörr, är du snäll.

Dagens låt: After the Storm - Mumford and Sons

Jag har införskaffat photoshop. Jag skulle nästan anse mig själv på expert på att göra bilderna gröna.

Jag lever! Jag är inte våldtagen och styckmördad. Igår var en väldigt rolig kväll. Mer om mitt försvinnande senare. Först en iaktagelse.

Dansgolvet vid halv två-tiden tycker jag är som allra roligast. Alla som gjort Toves krogloop (läs nedan) hela kvällen börjar inse att om de inte tar kontakt med någon snart kommer det garanterat sluta med att man vinglar ensam. De flesta är så berusade att de vid det här laget borde vara medvetslösa, men man lyckas alltid flänga med armarna och rycka i benen så pass att det i alla fall PÅMINNER om dans. Människor oavsett kön, etnicitet och kroppsfettprocent står i någon kollektiv trans och viftar med armarna i hopp om att locka till sig en partner. Fantastiskt! Men vart var jag när detta pågick som bäst? Vad hände med Tove egentligen?

Jag vaknade i min säng klockan åtta med måånga missade sms och samtal. Anledningen till att jag helt diskret bara tog min jacka och sprang hem är enkel och lite äcklig. Min näsa blev helt täppt och jag fick total panik på dansgolvet och rusade mot toaletten för att göra något åt saken. Men det behövdes mer än toalettpapper för att hjälpa den här stackars näsan, så jag fick med sur min ta min jacka och åka hem till nässprayen. På vägen ut hittade jag ingen, och jag hade för mycket panik för att leta så jag tänkte snällt att jag skickar mass-sms när jag kommer hem. Vilket jag glömde. Och istället däckade jag, bara för att vakna till telefonens pipande.

Egenfotograferad bildbomb från förfesten kommer senare. Först de obligatoriska skäms-bilderna som vimmelfotografen helt ogenerat laddat upp på vimlig.se. Fan. Det är typ fem stycken där. Jag ger er två.

1. Den konstanta kvävningskänslan och känslan av att näsan är en svamp.
2. Snytsåren. Ser ut som herpes och gör det till en jävla pina att tömma bihålorna.
3. Att behöva få dåligt samvete när man har tunna strumpbyxor i augustinatten.
4. Faktumet att när man glömmer nässprayen är dagen/kvällen förstörd.
5. När man väl sprayar nässprayen i näsjäveln blir snoret rinnigt och stannar gärna inte kvar i näsan. Det kan leda till pinsamma situationer när man hickar, skrattar eller blir skrämd.

Ikväll ska vi på klubben Goodfellas som håller till på Scharinska. Förfesten är som vanligt i min lilla etta belägen Öst på stan, och sen ramlar vi dit hela glada gänget. Fan, vi kommer bli jävligt många här inne. Jag tror att det blir sjukligt roligt.
Men det tror jag å andra sidan innan varje utekväll och det brukar likförbannat sluta med att jagoch mitt sällskap blir lite för runda under fötterna, röker lite för många cigaretter och vaknar morgonen efter med en rejäl minneslucka och missade sms från några efterfester.

Varför är det alltid som allra roligast innan själva festen? Förväntan. Att välja kläder. Göra sig fin. Hoppas att någon riktigt söt person kliver fram ur barkön och säger till just mig att jag är sötast ikväll. Varför är det aldrig lika roligt när man väl är där? Då kan jag känna mig rätt pressad att ha kul. Kan inte stå still. Måste antingen dansa, dricka eller röka.

Toves krogloop: Gå in - ställa sig i barkön - köpa dricka - halsa i sig dricka för att man inte får ta med den ut - gå ut och röka - gå in. Sen när man märker att man börjat sluddra lite, skäms jag och drar till dansgolvet där man inte behöver försöka föra en konversation. Sen blir det antingen någon dank efterfest eller så går man hem och sover ruset av sig. Men jag älskar det. Tror jag. Att se folk, dansa och man har ju fan jävligt kul. Eller? Fan, jag vet inte.

Men jag tycker inte om att betala för saker. Undrar om jag borde använda supercharmen och övertala någon i krogkön att betala mitt inträde? Hm. Jag uppdaterar om hur kvällen fortlöper.

Nu tänkte jag fördjupa era kunskaper i ämnet Tove. Kan vara bra att veta om jag någon gång lyckas i den här jävla musikindustrin. Här har vi lite kuriosa.

Så känner du igen mig på stan nu i höst:
1. Är alltid för varmt klädd. Gärna gigantisk halsduk som täcker nedre delen av ansiktet upp till näsan, vinterjacka, tumvantar och fodrade sneakers med tjocksockar som sticker upp redan i augusti.
2. Megablond. Ibland ser jag skallig ut i motljus. Även när jag har mössa på mig ser jag alltid till att luggen sticker ut lite så att folk känner igen mig. Annars täcker halsduken alla personliga ansiktsdrag och jag kan lätt misstas för en malplacerad bergsklättare.
3. Kaffesörplandes. Skamlöst beroende av denna varma dryck. Spenderar nog mer pengar på kaffe än på mat.

I flera år jag har varit en sån där till och från-bloggare. Som slutar blogga när det känns lite jobbigt. Men nu när många av mina vänner har lämnat staden så har jag faktiskt ett syfte med att skriva strunt på nätet; att spara lite pengar på telefonräkningen och för allt framtid lämna Facebookchatten ifred. Det kan vara bra för mina vänner som dragit till världens alla hörn att bli uppdaterade med lite Umeåskvaller, och jag behöver helt ärligt ibland någonstans att avreagera mig.

Och för er som kanske inte känner mig så väl så kan jag ta en kort liten presentation. Jag heter Tove Andersson och är ett norrländskt yrväder med miljontals teorier om livet och allt som hör till. Man finner mig ofta ute i krogvimlet där jag tillsammans med mina fantastiska vänner spenderar ganska mycket pengar och tid. Sen skriver jag egen musik som jag gärna framför då och då för en obetydlig summa pengar, mest bara för att jag lever för applåderna.

Nu för att visa hur seriös jag är, så laddar jag helt skamlöst upp en oredigerad bild på mig själv som osminkad. Jag tänker att det kanske på något sett visar att jag är en ganska vanlig person, och att den sätter tonen för den här bloggen. Ocensurerad.